Lycka är inte ett tillstånd
Att ha högre status än många andra borde inte vara detsamma som "lycka". Att ofta uppnå vissa framgångar ger varje gång en kort känsla av "lycka". Men det är inte något som kan utsträckas till ett permanent tillstånd.
Lyckoforskningen använder ett mått på något som ingen vet egentligen vad det är - vad mäter man när man gör enkätundersökningar och frågar om folk är "lyckliga"? Inbillar sig lyckoforskarna att de kan fånga in den entitet som utlitaristerna kallar 'lycka'? Det hela verkar ganska amatörpsykologiskt. På "The Dilbert Blog" som drivs av Scott Adams skriver han 5/3 att han frågade två åttaåriga flickor om hur de skulle välja mellan att vara rika men bara litet lyckliga och fattiga men extremt lyckliga. De svarade båda att de ville vara rika och inte mycket lyckliga. (Tack för tipset!)
Detta är förvisso amatörpsykologi och det utbröt en omfattande debatt på Scott Adams' blogg. En förklaring till flickornas svar var att om de blev rika skulle de kunna bli lyckliga om de använde rikedomen väl. Jag skulle vilja tillägga att flickorna också visade en sund skepsis till farbror Adams' auktoritet där han påstod att de kunde vara fattiga och lyckliga samtidigt. De kanske inte trodde att den "lycka" som frågaren ställde i utsikt var detsamma som deras egen uppfattning om lycka, särskilt när den skulle förenas med fattigdom. Bättre då att ta "lyckan" i egna händer och välja rikedomen som ett medel att fritt förfoga över för att vinna "lyckan".
Det kan ha sina risker. Forskningen visar att lotterivinnare sällan blir särskilt harmoniska och uppnår ett välordnat liv efter en storvinst. Paternalistiska lotteriföretag delar därför i vissa fall ut vinsten som en månadsutbetalning under 10-20 år. Om man skulle vara ännu mer paternalistisk är min hypotes att vinnarna skulle bli ännu "lyckligare" om vinsterna utbetalades efter ytterligare en hasardomgång varje månad, som skulle innebära att man aldrig kunde vara säker på hur stor vinsten skulle vara just denna månad. Det skulle bli en mer eller mindre glad överraskning.
Detta för in på vad det är som åstadkommer "lycka" i vardagslivet: För den studerande att klara examen, för den arbetslöse att få ett jobb, för den ambitiöse att få ett nytt jobb, för den karriärsugne att få en befordran, för den statusfixerade att få en titel, för den idrottande att vinna en tävling, för den frustrerade att vinna på lotteri osv. Jag kan inte se att lycka är att ha examen, jobb, bättre jobb, chefsjobb, vara en tävlingsvinnare eller vara en lotterivinnare. Det enda som genererar ständig "lycka" är den fina titeln som enbart har ett värde i relation till andra som saknar denna. Att vara frimurare av 32:a graden är bara användbart gentemot den lilla krets som överhuvud känner till dessa grader.
Vi kan ta idrottaren som åskådningsexempel. En lycklig idrottsman är inte en föredetting som kan se tillbaka på sin karriär med x antal vunna tävlingar. Det är en aktiv utövare som vinner en optimal andel av alla tävlingar. Men "lyckan" uppträder bara en kort tid efter en vunnen seger. Denna känsla kan inte ens i teorin utsträckas till ett mer eller mindre permanent tillstånd. Om man frågar någon om han/hon är lycklig i största allmänhet måste svaret avse någonting annat än en framgångsprocess. Sannolikt blir då status ett viktigt element i det man egentligen mäter (mätningen har låg 'validitet' om den avser "lycka").
Att status har stor betydelse framgår av de undersökningar av ytterst hypotetisk natur som gjorts av typen: vill du hellre leva i ett samhälle där du tjänar dubbelt så mycket som idag men där de flesta andra tjänar dubbelt så mycket som du, eller vill du leva i ett samhälle där du tjänar hälften så mycket som nu men där de flesta andra bara tjänar hälften så mycket som du? Svaren koncentrerar sig till det andra alternativet. Hela detta frågeperspektiv antyder att staten skulle kunna manipulera hur som helst med inkomstfördelningen. Men så är det inte i verkligheten. Frågorna är därför fel ställda.
Varför inte ställa följande fråga? Vill du hellre leva i ett samhälle där du som idrottare får ställa upp i många tävlingar utan andra hinder än att du inte är dopad, eller vill du leva i ett samhälle där de som har sämre förutsättningar ges rätt att dopa sig - ju sämre desto mera doping?
Eller varför inte följande fråga: Vill du leva i ett samhälle där de som har höga betyg och mycket arbetlivserfarenhet skall hindras från att söka jobb som också mindre förtjänstfulla söker?
Vi kan generalisera detta till följande: Vill du hellre leva i ett samhälle där det skall finnas många staliga hinder för dem som lätt kan nå framgång och lycka, eller vill du leva i ett samhälle som inte har sådant tvång utan där var och en är fri att sträva efter sin egen lycka?
Lyckoforskningen använder ett mått på något som ingen vet egentligen vad det är - vad mäter man när man gör enkätundersökningar och frågar om folk är "lyckliga"? Inbillar sig lyckoforskarna att de kan fånga in den entitet som utlitaristerna kallar 'lycka'? Det hela verkar ganska amatörpsykologiskt. På "The Dilbert Blog" som drivs av Scott Adams skriver han 5/3 att han frågade två åttaåriga flickor om hur de skulle välja mellan att vara rika men bara litet lyckliga och fattiga men extremt lyckliga. De svarade båda att de ville vara rika och inte mycket lyckliga. (Tack för tipset!)
Detta är förvisso amatörpsykologi och det utbröt en omfattande debatt på Scott Adams' blogg. En förklaring till flickornas svar var att om de blev rika skulle de kunna bli lyckliga om de använde rikedomen väl. Jag skulle vilja tillägga att flickorna också visade en sund skepsis till farbror Adams' auktoritet där han påstod att de kunde vara fattiga och lyckliga samtidigt. De kanske inte trodde att den "lycka" som frågaren ställde i utsikt var detsamma som deras egen uppfattning om lycka, särskilt när den skulle förenas med fattigdom. Bättre då att ta "lyckan" i egna händer och välja rikedomen som ett medel att fritt förfoga över för att vinna "lyckan".
Det kan ha sina risker. Forskningen visar att lotterivinnare sällan blir särskilt harmoniska och uppnår ett välordnat liv efter en storvinst. Paternalistiska lotteriföretag delar därför i vissa fall ut vinsten som en månadsutbetalning under 10-20 år. Om man skulle vara ännu mer paternalistisk är min hypotes att vinnarna skulle bli ännu "lyckligare" om vinsterna utbetalades efter ytterligare en hasardomgång varje månad, som skulle innebära att man aldrig kunde vara säker på hur stor vinsten skulle vara just denna månad. Det skulle bli en mer eller mindre glad överraskning.
Detta för in på vad det är som åstadkommer "lycka" i vardagslivet: För den studerande att klara examen, för den arbetslöse att få ett jobb, för den ambitiöse att få ett nytt jobb, för den karriärsugne att få en befordran, för den statusfixerade att få en titel, för den idrottande att vinna en tävling, för den frustrerade att vinna på lotteri osv. Jag kan inte se att lycka är att ha examen, jobb, bättre jobb, chefsjobb, vara en tävlingsvinnare eller vara en lotterivinnare. Det enda som genererar ständig "lycka" är den fina titeln som enbart har ett värde i relation till andra som saknar denna. Att vara frimurare av 32:a graden är bara användbart gentemot den lilla krets som överhuvud känner till dessa grader.
Vi kan ta idrottaren som åskådningsexempel. En lycklig idrottsman är inte en föredetting som kan se tillbaka på sin karriär med x antal vunna tävlingar. Det är en aktiv utövare som vinner en optimal andel av alla tävlingar. Men "lyckan" uppträder bara en kort tid efter en vunnen seger. Denna känsla kan inte ens i teorin utsträckas till ett mer eller mindre permanent tillstånd. Om man frågar någon om han/hon är lycklig i största allmänhet måste svaret avse någonting annat än en framgångsprocess. Sannolikt blir då status ett viktigt element i det man egentligen mäter (mätningen har låg 'validitet' om den avser "lycka").
Att status har stor betydelse framgår av de undersökningar av ytterst hypotetisk natur som gjorts av typen: vill du hellre leva i ett samhälle där du tjänar dubbelt så mycket som idag men där de flesta andra tjänar dubbelt så mycket som du, eller vill du leva i ett samhälle där du tjänar hälften så mycket som nu men där de flesta andra bara tjänar hälften så mycket som du? Svaren koncentrerar sig till det andra alternativet. Hela detta frågeperspektiv antyder att staten skulle kunna manipulera hur som helst med inkomstfördelningen. Men så är det inte i verkligheten. Frågorna är därför fel ställda.
Varför inte ställa följande fråga? Vill du hellre leva i ett samhälle där du som idrottare får ställa upp i många tävlingar utan andra hinder än att du inte är dopad, eller vill du leva i ett samhälle där de som har sämre förutsättningar ges rätt att dopa sig - ju sämre desto mera doping?
Eller varför inte följande fråga: Vill du leva i ett samhälle där de som har höga betyg och mycket arbetlivserfarenhet skall hindras från att söka jobb som också mindre förtjänstfulla söker?
Vi kan generalisera detta till följande: Vill du hellre leva i ett samhälle där det skall finnas många staliga hinder för dem som lätt kan nå framgång och lycka, eller vill du leva i ett samhälle som inte har sådant tvång utan där var och en är fri att sträva efter sin egen lycka?
posted by Danne Nordling at 03:09
1 Comments:
Jag finner dina bloggar väldigt intressanta. Förvisso finns där ibland saker jag kanske inte instämmer helt i, tror jag i alla fall. Jag har ofta många tankar i huvudet, och lyckas sälla komma fram till ett absolut svar. Det finns så många sanningar, beroende på från vilket håll man ser på saker.
Många gånger blir jag lätt förvirrad, ty något kan låta så självklart men på något underligt sätt lyckas jag alltid hitta ett "men" eller ett "hur?" i det mesta.
Jag håller med dig om att lycka inte är något statiskt tillstånd, och att lyckan ter sig olika för olika personer. Jag kan också förstå det du skriver gällande om man inte hellre vill leva i ett samhälle som tillåter "stjärnor" att utvecklas. Min ständiga fråga är dock; Vad händer med alla dem som inte själva klarar av att slå sig fram? Hur ska de hävda sig, och skapa sig bättre liv, om de alltid slås ut av dem som av någon anledning har bättre förutsättningar? Att hamna i ett fack man inte kan ta sig ur på egen hand borde ju kunna föda känslor av hopplöshet. Hur reagerar och agerar människor som känner att deras livssituation är hopplös? Och i slutänden, hur drabbas då andra människor av att det finns grupper i samhället som lever liv i hopplöshet? Jag har själv många bekanta som är födda i andra länder. Många av dem beskriver just känslan av hopplöshet när de talar om sina liv. De bor i stora bostadskomplex och söker jobb efter jobb, bara för att se att de inget annat duger till än att packa smådelar på närmaste industri. Deras namn sätter käppar i hjulen. Det är lätt att hamna i destruktiva beteenden när man inte känner att man kan påverka sin situation. Destruktiva beteenden skall självklart inte accepteras men vems är egentligen felet? Jag trasslar så lätt in mig i funderingar, och mina resonemang slutar oftast i ännu fler frågor än jag hade från början. Visst kan jag förstå tanken med att lägre skatt leder till mer pengar över i kassan. Men varifrån skall då dessa uteblivna skattepengar tas? Så pass mycket kan jag om ekonomi att jag förstår att man måste ta pengar från något om man drar in någonstans. Mitt yrkesverksamma liv finns inom socialt arbete, kanske är det därför jag alltid faller tillbaka på samma saker.
Mannen i mitt liv är ekonom (och har, kan tilläggas, en annan politisk övertygelse än jag), och försöker ofta få mig att se saker från hans synvinkel. Även om jag fullt kan förstå logiska resonemang, så kan jag inte släppa den sociala och känslomässiga dimensionen. Om Sverige styrs ur ett ekonomiskt logiskt och rationellt perspektiv, kommer de mänskliga värdena och sociala relationerna att tas tillvara eller finns det risk att "bäste man vinner"-tänket tar över? Kan du ge mig ett svar?
Post a Comment
<< Home