Krediter och penningmängd

Det normala bland utvecklade länder är att det inte förekommer deflation utan istället åtminstone en långsam inflation. För att detta ska vara möjligt måste penningmängden öka. En penningmängd som bestod av guld eller fraktioner av guld skulle inte klara det som vanligtvis betraktas som en normal ekonomisk utveckling. Några räkneexempel illustrerar detta.

Med 2 procents årlig inflation (det svenska målet för centralbanken) kommer priserna på 50 år att ha ökat 2,7 gånger och på 100 år drygt 7 gånger. Penningvärdet hade då minskat så att endast 37 procent återstod efter 50 år och obetydliga 14 procent efter 100 år. De "skräcksiffror" som ibland redovisas i debatten bör ställas i relation till dessa värden.

Men penningmängden ska också räcka till den ökning av transaktionsvolymen som ökad produktion för med sig. Om vi antar att den årliga produktionsökningen är 3 procent i genomsnitt måste penningmängden öka med 5 procent årligen vid 2 procents inflation. På 50 år måste penningmängden då öka 11 gånger och på 100 år 131 gånger. Det följer av gängse beräkning av "ränta på ränta".

Vad skulle då guldmyntfot betyda för prisernas utveckling? Om vi antar att den lilla ökning av guldmängden som den den årliga produktionen utgör, i huvudsak används för tekniska ändamål och smycken måste priserna sjunka kraftigt. En oförändrad guldmängd ska ombesörja alltfler transaktioner. Utan inflation ökar transaktionsmängden med 3 procent per år, vilket blir 4,4 gånger mer på 50 år och 19,2 gånger mer på 100 år.

På 50 år sjunker då priserna till 23 procent av dagens nivå och på 100 år till knappt 5 procent av prisnivån idag. Även om vi antar att den del av den årliga produktionen som används till  investeringsguld idag skulle användas för myntning så motsvarar den endast ca 0,5 procent av guldmängden i världen. Produktionen har dessutom stagnerat under 00-talet (2010: 2 689 ton) och man talar om" peak gold". En övergång till guldmyntfot skulle rimligtvis också innebära en övergång till deflation.

För att undvika  deflation och även undvika allmänt fallande varupriser är det rimligt att tillåta 2 procents årlig inflation. Den består då till avsevärd del av stigande priser på tjänster genom dessas lägre produktivitetsökningstakt. För att uppnå syftet att ha en begränsad inflationstakt måste penningmängden tillåtas öka.Traditionellt har staten utgivit sedlar och mynt med ett åsatt värde (kallas fiat-pengar) som gäller för skatteinbetalningar och alla legala betalningar.. Genom att staten kunnat betala sina egna utgifter genom att trycka mera pengar istället för att höja skatterna har fiat-valutor tidvis fått dåligt rykte. Därför har denna typ av finansiering av statsutgifterna ofta reglerats ytterst rigoröst.

Den viktiga funktionen för fiat-pengarna är dock att bankerna ska kunna ge krediter i en stigande omfattning som också ska vara förenlig med inflationsmålet. Det är denna väg nya pengar normalt skapas. Men även denna verksamhet betraktas med misstro av en del bedömare. Hur kan staten överlåta åt privatägda företag att fungera som skapare av mera pengar? frågar de sig. Ibland kan man få intrycket att bankerna kan berika sig på att skapa pengar från ingenting, vilket ger associationer till någon form av förtäckt falskmynteri.

Bankernas vinster kommer från utlåningen av pengar och inte från skapandet av pengar. Vinsterna har sin grund i att kostnaderna för inlåning från småsparare och större kapitalplaceringsinstitut är lägre än räntorna på utlåningen. Krediterna finansieras sålunda genom sparandet i ekonomin och nysparandet stiger på längre sikt i takt med BNP. Det ligger till grund för ökningen av penningmängden med 5 procent årligen i det inledande exemplet. De nya pengarna är alltså bundna i den normala inlånings- och kreditgivvningsprocessen. Det betyder också att bankernas vinster kommer att utvecklas i takt med nominell BNP.

Kritiska betraktare har emellertid pekat på att kreditgivningen under en längre tid ökat mer än nominell BNP. För USA verkar detta dock inte vara fallet. I nedanstående diagram har M2, som innehåller allmänhetens inlåningskonton, ökat i praktiskt taget samma takt som nominell BNP (pdf). Ökningen har varit knappt 6 procent om året uppdelat i nästan lika stora delar real ökning och prisökning.




Möjligen skulle kritiken av utlåningen kunna avse intern kreditverksamhet inom finanssektorn som inte påverkar penningmängden. Det kan öka obalansen om en störning skulle inträffa (bart sept-08) men har knappast någon betydelse för konsumentprisutvecklingen. Dessutom är sådan ut- och inlåning i skuggsektorn inte åtkomlig för reglering med generella åtgärder som syftar till att kontrollera penningmängden. Detta verkar gälla både den österrikiska skolans förordande av guldmyntfot och de penningpolitiskt baserade, räntestyrda fiat-valutorna.

Det är dock naturligt att ländernas inhemska ekonomier blir alltmer skuldsatta. Med ett sparande som utgör en konstant andel av hushållens inkomster som i sin tur är en konstant andel av BNP måste ett allt större sparkapital ackumuleras. Om detta sparande lånas ut inom landet måste skulderna öka i relation till BNP. Bilden kompliceras av att några länder lånar utomlands av länder som lånar ut en del av sitt sparande.

För att hitta indikatorer som visar att obalanser håller på att utvecklas måste man titta närmare på olika delsektorer. Hur utvecklas priserna på kommersiella fastigheter eller bostäder? Hur ser långivningen ut med fastigheter eller bostäder som säkerhet?  Hur mycket lån ges till aktiemarknaden? Hur ser långivningen ut inom skuggbanksektorn? Det går inte att sluta sig till att en finansiell kris håller på att utvecklas genom att enbart studera penningmängdens utveckling i enlighet med den österrikiska teorin. Ökningen av penningmängdsmåtten i diagrammet ovan vid slutet av 00-talet är uppenbart en följd av finanskrisen - inte något som förebådade den.