Hur komma ur skuldkrisen?
Europas svagare länder och även USA har försatt sig i en situation där statsskulderna är klart över det relationstal på 60 procent som är ett villkor för medlemskap i EU. Hela EU har en skuldkvot enligt kommissionens höstprognos på 85 procent i år och eurozonens kvot blir 90 procent. För USA förutses en skuldkvot på 106 procent av BNP och för Japan 210 procent.
Värst är Grekland där skuldkvoten före diskussionen om nedskrivningar av skulden förutsågs bli 198 procent. Siffran är oklar av flera skäl och därför är det 162 eller 163 procent år 2011 som brukar användas i debatten. Men även Belgien har en hög kvot, 99 procent 2012. Irland och Italien ligger på 120 procent och Portugal på 111. Ett av Piigs-länderna, Spanien, ligger dock klart lägre, på 74 procent. Jämför med Tyskland på 81 procent och Frankrike och Storbritannien på 89 procent. Sverige ligger på 35 procent.
Det är dock inte skuldkvoten som indikerar akuta problem utan budgetunderskottet. Detta består av två skilda komponenter: primärsaldot och räntebördan. Genom att titta på räntebördan kan man snabbt se hur akut situationen är för skuldtyngda länder. Den utgjorde 6,9 procent av BNP för Grekland 2011. För Belgien blir den i år 3,3 procent, för Frankrike knappt 3 procent, för Spanien och Tyskland drygt 2 procent, men för Italien och Portugal drygt 5 procent. Sveriges räntebörda blir 0,8 procent av BNP.
Det är alltså Grekland som ligger riktigt illa till och därefter Portugal och Italien. Det som talar för att det istället för Italien är Spanien som står näst i tur är det svaga primärsaldot, minus 3,5 procent av BNP mot plus 3,1 procent för Italien. Spanien har dessutom haft en bostadsbubbla.
En oorganiserad statsbankrutt i kaos för något av de stora svaga länderna skulle få förödande effekter för det europeiska banksystemet på samma sätt som finanskraschen efter Lehmans konkurs fick det. Bankerna skulle kanske inte överleva förlusterna och i försöken att täcka dem skulle hundratusentals företag få sina krediter uppsagda och gå i konkurs med exploderande arbetslöshet som följd.
Detta problem för bankerna gäller emellertid också en organiserad och partiell konkurs om landet är stort. Därför är det av stor vikt att inte, som Angela Merkel, bibringa de privata placerarna uppfattningen att de måste vara med om att betala förlusterna. Då undviker en del av dem att köpa krisländernas obligationer med följd att räntorna stiger och gör en konkurs mera sannolik. Istället gäller det att se till att räddningsfonderna EFSF och ESM samt centralbanken ECB själv och IMF köper så mycket av obligationerna att räntorna inte stiger på ett katastrofalt sätt.
Istället har eurozonens tjänstemän valt att samla ihop pengar till "räddningspaket" som kan villkoras mera tydligt med nedskärningar i offentliga sektorn samt lönesänkningar som är nödvändiga eftersom euron omöjliggör devalveringar. Vart pengarna från dessa paket går har inte avslöjats i debatten. Man ger intryck av att de utgör stöd till löpande utgifter - kanske både privata och offentliga. I Greklands fall gavs klartecken för 110 mdr euro 2010 och nu är det ytterligare 130 mdr euro som står på spel. Sannolikt kommer en stor del av pengarna att användas för att betala förfallande privata lån som tagits för att Grekland skulle kunna ha ett så stort bytesbalansunderskott (tidvis väl över 10 % av BNP) sedan 2001. I år måste 17 mdr euro till för att täcka importöverskottet. Utländska banker är inte intresserade.
Är detta en effektivare strategi för att få grekerna att efterleva euroländernas diktat för den ekonomiska politiken? Skulle det inte vara billigare att hålla grekiska lånevillkor på en acceptabel nivå genom stödåtgärder så att den privata sektorn fortsatte att fungera? Det är oklart och en avgörande faktor är huruvida man i så fall skulle få någon framgång alls i kraven på en förbättring av Greklands konkurrenskraft.
Nåväl, vi kanske måste avskriva Grekland som ett specialfall som andra länder inte ska lockas ta efter. Därför måste grekerna fortsätta att pinas i många år framöver för att få det ytterligare stöd som behövs för att nödtorftigt hålla samhället gående. Ju mer misär som kan visas upp desto villigare blir tyskarna att vara med om att betala för grekerna. Detta spel måste upprätthållas. Här är det verkligen en fråga om resursöverföringar utan rimlig chans till återbetalning. Idag kan vi inte inom överskådlig tid se något slut på Greklands kris.
Den viktiga frågan gäller istället hur man ska hindra Italien och Spanien från att avstängas från den internationella kapitalmarknaden. Lyckas detta när problemet är akut, som nu, kommer sannolikt den europeiska skuldkrisen långsamt men ändå tydligt att gå över. Ett första hinder är om Portugal skulle gå Greklands väg. Då ökar sannolikheten att även Spanien och Italien drabbas av stigande och snart ohållbara räntor.
Portugal har ett bytesbalansunderskott på ungefär 5 procent av BNP i år. Det är drygt 8 mdr euro. Budgetunderskottet är 4,5 procent och primärsaldot väntas bli positivt med 0,8 procent. Handelsunderskottet motsvaras grovt av räntebetalningar till utlandet. Med vissa stödköp från ECB eller andra borde det vara enkelt att klara Portugal. Den operation som ECB gjorde strax före jul när bankerna fick låna nästan 500 mdr euro på 3 år mot 1 procents ränta gav vissa effekter men inte riktigt tydliga för Portugal. Det är dock sannolikt att nya sådana erbjudanden till bankerna kommer att förbättra också Portugals situation.
Med dagens politik kommer det att ta lång tid att förbättra t ex Italiens situation. Det gäller framförallt konkurrenskraften som försämrats nästan lika mycket som Greklands. Lönerna borde sänkas med åtminstone ca 10 procent. Statsskulden är 120 procent av BNP eller 2 biljoner euro. Men även 1995 hade Italien en statsskuld på 120 procent och en räntebörda som var mer än dubbelt så stor. Så även om man inte kan hitta någon utgång från eurozonen finns det ett svagt hopp för Italien.
Utsikterna för USA är däremot bättre rent ekonomiskt. Visserligen är statsskulden 106 procent av BNP men räntebördan är bara 3,1 procent eller i praktiken lika vägande som hela EU:s. Tillväxten ser nu ut att återhämta sig från bakslaget i mitten av 2011 som till betydande del verkar ha varit psykologiskt betingat. Det var då Kongressen inte kunde komma överens om villkoren för att förlänga lånetaket vilket under några dagar såg ut att driva USA mot inställda betalningar. Följden blev en mycket uppslitande nedgradering av kreditvärdigheten. Det hela var enligt min mening ganska onödigt och byggde till stor del på att opinionen mot budgetunderskott och statsskuld hade hetsats upp av Teapartyrörelsen som fått fäste inom det republikanska partiet. Man kan ana bröderna Koch i bakgrunden.
En svag punkt i Europas återhämtning finn i form av det franska presidentvalet i april och början av maj. Med viss sannolikhet kommer socialistledaren Francois Hollande att vinna över Nicolas Sarkozy. Hollande tänker höja skatterna för dem som tjänar mest, anställa 60 000 fler i den statliga sektorn på fem år(med skuldkvot på 89 % och budgetunderskott på 5,3 %) samt ge höjda bidrag till barnfamiljer och skapa 150 000 instegsjobb för unga. Dessutom ska han ta tillbaka en del av höjningen av pensionsåldern trots att pensionssystemet tidigare gick med 10 procents underskott. Hollande vill också skapa en statlig investeringsbank som ska låna ut pengar till mindre företag. Ett liknande förslag kom för någon vecka sedan från Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle där han tänkte sig en "tillväxtfond". Ska vi jämföra med Socialdemokraternas näringspolitiska fond som blev Investeringsbanken på sin tid?
Skulle då någon slags Tobin-skatt på finansiella transaktioner kunna bidra till en snabbare lösning på skuldproblemen? Det nuvarande förslaget beräknas ge 57 mdr euro och ska både användas till att förstärka de nationella budgetarna, sänka andra skatter och gå till offentlig konsumtion och investeringar. Vad man föreslår är en real överföring från den finansiella sektorn i ett läge när man först fordrat att den ska ta av vinstmedel för att stärka sin kapitaltäckning och sedan kräver att den är med om att betala för svaga staters skuldnedskrivningar. Det kommer att leda till att utlåningsräntorna stiger, olika bankavgifter höjs och inlåningsräntorna sänks. Utrymmet för privat konsumtion sjunker alltså med säg 50 mdr euro och överförs till den offentliga sektorn. Den del av pengarna som används för "budgetkonsolidering" skulle jag tro steriliseras och ökar deflationstrycket.
Det största hotet mot en återhämtning i Europa är emellertid den europakt som just nu håller på att fullbordas. Visserligen kan den tänkas ha psykologiska effekter på kort sikt på ränteutvecklingen. Men tanken är att både förhindra att nya skuldsättningsproblem ska uppstå och att snabbt tvinga överskuldsatta länder att beträda vägen ner mot en skuldkvot på 60 procent.
Jag är emellertid rädd för att finanspaktens konstruktörer inte funderat på konsekvenserna på kort sikt av vad de föreslagit. Det finns en regel som säger att ett land med en skuldkvot över 60 procent måste avveckla överskulden i en takt som motsvarar fem procent av statsskulden per år. Italien med 120 procents skuldkvot måste alltså ta bort 5 procent av denna - eller 6 procentenheter av BNP - per år under flera år framöver (sannolikt tills man når 60 procent av BNP). Utan tillväxt tar det 10 år - med hög nominell tillväxt går det fortare. Dessutom är Italiens budgetunderskott redan i starten 1-2 procent av BNP. Är 7 procentenheters nedskärningar i relation till BNP på ett år realistiskt?
Slutligen vill jag peka på en helt annan väg som är teoretiskt möjlig men inte psykologiskt realistisk. Det är att överskottsländerna i världen sänker sina skatter och börjar importera mera. Underskottet i statsbudgeten finansieras med lån i centralbankerna enligt vad jag nämnt tidigare. Det är helt enkelt nödvändigt att vi beträder vägen mot utjämning mellan överskotts- och underskottsländerna. Det går inte att fortsätta med en valutaregim som dömer vissa länder att alltid låna och andra till att låna ut. Räntebördorna blir till slut knäckande. Detta är inte kapitalismens fel utan en följd av att vissa länder - överskottsländerna - återgått till en förkapitalistisk syn som kallas merkantilism.
Danne Nordling 12 februari 2012
Värst är Grekland där skuldkvoten före diskussionen om nedskrivningar av skulden förutsågs bli 198 procent. Siffran är oklar av flera skäl och därför är det 162 eller 163 procent år 2011 som brukar användas i debatten. Men även Belgien har en hög kvot, 99 procent 2012. Irland och Italien ligger på 120 procent och Portugal på 111. Ett av Piigs-länderna, Spanien, ligger dock klart lägre, på 74 procent. Jämför med Tyskland på 81 procent och Frankrike och Storbritannien på 89 procent. Sverige ligger på 35 procent.
Det är dock inte skuldkvoten som indikerar akuta problem utan budgetunderskottet. Detta består av två skilda komponenter: primärsaldot och räntebördan. Genom att titta på räntebördan kan man snabbt se hur akut situationen är för skuldtyngda länder. Den utgjorde 6,9 procent av BNP för Grekland 2011. För Belgien blir den i år 3,3 procent, för Frankrike knappt 3 procent, för Spanien och Tyskland drygt 2 procent, men för Italien och Portugal drygt 5 procent. Sveriges räntebörda blir 0,8 procent av BNP.
Det är alltså Grekland som ligger riktigt illa till och därefter Portugal och Italien. Det som talar för att det istället för Italien är Spanien som står näst i tur är det svaga primärsaldot, minus 3,5 procent av BNP mot plus 3,1 procent för Italien. Spanien har dessutom haft en bostadsbubbla.
En oorganiserad statsbankrutt i kaos för något av de stora svaga länderna skulle få förödande effekter för det europeiska banksystemet på samma sätt som finanskraschen efter Lehmans konkurs fick det. Bankerna skulle kanske inte överleva förlusterna och i försöken att täcka dem skulle hundratusentals företag få sina krediter uppsagda och gå i konkurs med exploderande arbetslöshet som följd.
Detta problem för bankerna gäller emellertid också en organiserad och partiell konkurs om landet är stort. Därför är det av stor vikt att inte, som Angela Merkel, bibringa de privata placerarna uppfattningen att de måste vara med om att betala förlusterna. Då undviker en del av dem att köpa krisländernas obligationer med följd att räntorna stiger och gör en konkurs mera sannolik. Istället gäller det att se till att räddningsfonderna EFSF och ESM samt centralbanken ECB själv och IMF köper så mycket av obligationerna att räntorna inte stiger på ett katastrofalt sätt.
Istället har eurozonens tjänstemän valt att samla ihop pengar till "räddningspaket" som kan villkoras mera tydligt med nedskärningar i offentliga sektorn samt lönesänkningar som är nödvändiga eftersom euron omöjliggör devalveringar. Vart pengarna från dessa paket går har inte avslöjats i debatten. Man ger intryck av att de utgör stöd till löpande utgifter - kanske både privata och offentliga. I Greklands fall gavs klartecken för 110 mdr euro 2010 och nu är det ytterligare 130 mdr euro som står på spel. Sannolikt kommer en stor del av pengarna att användas för att betala förfallande privata lån som tagits för att Grekland skulle kunna ha ett så stort bytesbalansunderskott (tidvis väl över 10 % av BNP) sedan 2001. I år måste 17 mdr euro till för att täcka importöverskottet. Utländska banker är inte intresserade.
Är detta en effektivare strategi för att få grekerna att efterleva euroländernas diktat för den ekonomiska politiken? Skulle det inte vara billigare att hålla grekiska lånevillkor på en acceptabel nivå genom stödåtgärder så att den privata sektorn fortsatte att fungera? Det är oklart och en avgörande faktor är huruvida man i så fall skulle få någon framgång alls i kraven på en förbättring av Greklands konkurrenskraft.
Nåväl, vi kanske måste avskriva Grekland som ett specialfall som andra länder inte ska lockas ta efter. Därför måste grekerna fortsätta att pinas i många år framöver för att få det ytterligare stöd som behövs för att nödtorftigt hålla samhället gående. Ju mer misär som kan visas upp desto villigare blir tyskarna att vara med om att betala för grekerna. Detta spel måste upprätthållas. Här är det verkligen en fråga om resursöverföringar utan rimlig chans till återbetalning. Idag kan vi inte inom överskådlig tid se något slut på Greklands kris.
Den viktiga frågan gäller istället hur man ska hindra Italien och Spanien från att avstängas från den internationella kapitalmarknaden. Lyckas detta när problemet är akut, som nu, kommer sannolikt den europeiska skuldkrisen långsamt men ändå tydligt att gå över. Ett första hinder är om Portugal skulle gå Greklands väg. Då ökar sannolikheten att även Spanien och Italien drabbas av stigande och snart ohållbara räntor.
Portugal har ett bytesbalansunderskott på ungefär 5 procent av BNP i år. Det är drygt 8 mdr euro. Budgetunderskottet är 4,5 procent och primärsaldot väntas bli positivt med 0,8 procent. Handelsunderskottet motsvaras grovt av räntebetalningar till utlandet. Med vissa stödköp från ECB eller andra borde det vara enkelt att klara Portugal. Den operation som ECB gjorde strax före jul när bankerna fick låna nästan 500 mdr euro på 3 år mot 1 procents ränta gav vissa effekter men inte riktigt tydliga för Portugal. Det är dock sannolikt att nya sådana erbjudanden till bankerna kommer att förbättra också Portugals situation.
Med dagens politik kommer det att ta lång tid att förbättra t ex Italiens situation. Det gäller framförallt konkurrenskraften som försämrats nästan lika mycket som Greklands. Lönerna borde sänkas med åtminstone ca 10 procent. Statsskulden är 120 procent av BNP eller 2 biljoner euro. Men även 1995 hade Italien en statsskuld på 120 procent och en räntebörda som var mer än dubbelt så stor. Så även om man inte kan hitta någon utgång från eurozonen finns det ett svagt hopp för Italien.
Utsikterna för USA är däremot bättre rent ekonomiskt. Visserligen är statsskulden 106 procent av BNP men räntebördan är bara 3,1 procent eller i praktiken lika vägande som hela EU:s. Tillväxten ser nu ut att återhämta sig från bakslaget i mitten av 2011 som till betydande del verkar ha varit psykologiskt betingat. Det var då Kongressen inte kunde komma överens om villkoren för att förlänga lånetaket vilket under några dagar såg ut att driva USA mot inställda betalningar. Följden blev en mycket uppslitande nedgradering av kreditvärdigheten. Det hela var enligt min mening ganska onödigt och byggde till stor del på att opinionen mot budgetunderskott och statsskuld hade hetsats upp av Teapartyrörelsen som fått fäste inom det republikanska partiet. Man kan ana bröderna Koch i bakgrunden.
En svag punkt i Europas återhämtning finn i form av det franska presidentvalet i april och början av maj. Med viss sannolikhet kommer socialistledaren Francois Hollande att vinna över Nicolas Sarkozy. Hollande tänker höja skatterna för dem som tjänar mest, anställa 60 000 fler i den statliga sektorn på fem år(med skuldkvot på 89 % och budgetunderskott på 5,3 %) samt ge höjda bidrag till barnfamiljer och skapa 150 000 instegsjobb för unga. Dessutom ska han ta tillbaka en del av höjningen av pensionsåldern trots att pensionssystemet tidigare gick med 10 procents underskott. Hollande vill också skapa en statlig investeringsbank som ska låna ut pengar till mindre företag. Ett liknande förslag kom för någon vecka sedan från Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle där han tänkte sig en "tillväxtfond". Ska vi jämföra med Socialdemokraternas näringspolitiska fond som blev Investeringsbanken på sin tid?
Skulle då någon slags Tobin-skatt på finansiella transaktioner kunna bidra till en snabbare lösning på skuldproblemen? Det nuvarande förslaget beräknas ge 57 mdr euro och ska både användas till att förstärka de nationella budgetarna, sänka andra skatter och gå till offentlig konsumtion och investeringar. Vad man föreslår är en real överföring från den finansiella sektorn i ett läge när man först fordrat att den ska ta av vinstmedel för att stärka sin kapitaltäckning och sedan kräver att den är med om att betala för svaga staters skuldnedskrivningar. Det kommer att leda till att utlåningsräntorna stiger, olika bankavgifter höjs och inlåningsräntorna sänks. Utrymmet för privat konsumtion sjunker alltså med säg 50 mdr euro och överförs till den offentliga sektorn. Den del av pengarna som används för "budgetkonsolidering" skulle jag tro steriliseras och ökar deflationstrycket.
Det största hotet mot en återhämtning i Europa är emellertid den europakt som just nu håller på att fullbordas. Visserligen kan den tänkas ha psykologiska effekter på kort sikt på ränteutvecklingen. Men tanken är att både förhindra att nya skuldsättningsproblem ska uppstå och att snabbt tvinga överskuldsatta länder att beträda vägen ner mot en skuldkvot på 60 procent.
Jag är emellertid rädd för att finanspaktens konstruktörer inte funderat på konsekvenserna på kort sikt av vad de föreslagit. Det finns en regel som säger att ett land med en skuldkvot över 60 procent måste avveckla överskulden i en takt som motsvarar fem procent av statsskulden per år. Italien med 120 procents skuldkvot måste alltså ta bort 5 procent av denna - eller 6 procentenheter av BNP - per år under flera år framöver (sannolikt tills man når 60 procent av BNP). Utan tillväxt tar det 10 år - med hög nominell tillväxt går det fortare. Dessutom är Italiens budgetunderskott redan i starten 1-2 procent av BNP. Är 7 procentenheters nedskärningar i relation till BNP på ett år realistiskt?
Slutligen vill jag peka på en helt annan väg som är teoretiskt möjlig men inte psykologiskt realistisk. Det är att överskottsländerna i världen sänker sina skatter och börjar importera mera. Underskottet i statsbudgeten finansieras med lån i centralbankerna enligt vad jag nämnt tidigare. Det är helt enkelt nödvändigt att vi beträder vägen mot utjämning mellan överskotts- och underskottsländerna. Det går inte att fortsätta med en valutaregim som dömer vissa länder att alltid låna och andra till att låna ut. Räntebördorna blir till slut knäckande. Detta är inte kapitalismens fel utan en följd av att vissa länder - överskottsländerna - återgått till en förkapitalistisk syn som kallas merkantilism.
Danne Nordling 12 februari 2012
Labels: skuldkrisen
posted by Danne Nordling at 22:56
0 Comments:
Post a Comment
<< Home