Krediter och penningmängd

Det normala bland utvecklade länder är att det inte förekommer deflation utan istället åtminstone en långsam inflation. För att detta ska vara möjligt måste penningmängden öka. En penningmängd som bestod av guld eller fraktioner av guld skulle inte klara det som vanligtvis betraktas som en normal ekonomisk utveckling. Några räkneexempel illustrerar detta.

Med 2 procents årlig inflation (det svenska målet för centralbanken) kommer priserna på 50 år att ha ökat 2,7 gånger och på 100 år drygt 7 gånger. Penningvärdet hade då minskat så att endast 37 procent återstod efter 50 år och obetydliga 14 procent efter 100 år. De "skräcksiffror" som ibland redovisas i debatten bör ställas i relation till dessa värden.

Men penningmängden ska också räcka till den ökning av transaktionsvolymen som ökad produktion för med sig. Om vi antar att den årliga produktionsökningen är 3 procent i genomsnitt måste penningmängden öka med 5 procent årligen vid 2 procents inflation. På 50 år måste penningmängden då öka 11 gånger och på 100 år 131 gånger. Det följer av gängse beräkning av "ränta på ränta".

Vad skulle då guldmyntfot betyda för prisernas utveckling? Om vi antar att den lilla ökning av guldmängden som den den årliga produktionen utgör, i huvudsak används för tekniska ändamål och smycken måste priserna sjunka kraftigt. En oförändrad guldmängd ska ombesörja alltfler transaktioner. Utan inflation ökar transaktionsmängden med 3 procent per år, vilket blir 4,4 gånger mer på 50 år och 19,2 gånger mer på 100 år.

På 50 år sjunker då priserna till 23 procent av dagens nivå och på 100 år till knappt 5 procent av prisnivån idag. Även om vi antar att den del av den årliga produktionen som används till  investeringsguld idag skulle användas för myntning så motsvarar den endast ca 0,5 procent av guldmängden i världen. Produktionen har dessutom stagnerat under 00-talet (2010: 2 689 ton) och man talar om" peak gold". En övergång till guldmyntfot skulle rimligtvis också innebära en övergång till deflation.

För att undvika  deflation och även undvika allmänt fallande varupriser är det rimligt att tillåta 2 procents årlig inflation. Den består då till avsevärd del av stigande priser på tjänster genom dessas lägre produktivitetsökningstakt. För att uppnå syftet att ha en begränsad inflationstakt måste penningmängden tillåtas öka.Traditionellt har staten utgivit sedlar och mynt med ett åsatt värde (kallas fiat-pengar) som gäller för skatteinbetalningar och alla legala betalningar.. Genom att staten kunnat betala sina egna utgifter genom att trycka mera pengar istället för att höja skatterna har fiat-valutor tidvis fått dåligt rykte. Därför har denna typ av finansiering av statsutgifterna ofta reglerats ytterst rigoröst.

Den viktiga funktionen för fiat-pengarna är dock att bankerna ska kunna ge krediter i en stigande omfattning som också ska vara förenlig med inflationsmålet. Det är denna väg nya pengar normalt skapas. Men även denna verksamhet betraktas med misstro av en del bedömare. Hur kan staten överlåta åt privatägda företag att fungera som skapare av mera pengar? frågar de sig. Ibland kan man få intrycket att bankerna kan berika sig på att skapa pengar från ingenting, vilket ger associationer till någon form av förtäckt falskmynteri.

Bankernas vinster kommer från utlåningen av pengar och inte från skapandet av pengar. Vinsterna har sin grund i att kostnaderna för inlåning från småsparare och större kapitalplaceringsinstitut är lägre än räntorna på utlåningen. Krediterna finansieras sålunda genom sparandet i ekonomin och nysparandet stiger på längre sikt i takt med BNP. Det ligger till grund för ökningen av penningmängden med 5 procent årligen i det inledande exemplet. De nya pengarna är alltså bundna i den normala inlånings- och kreditgivvningsprocessen. Det betyder också att bankernas vinster kommer att utvecklas i takt med nominell BNP.

Kritiska betraktare har emellertid pekat på att kreditgivningen under en längre tid ökat mer än nominell BNP. För USA verkar detta dock inte vara fallet. I nedanstående diagram har M2, som innehåller allmänhetens inlåningskonton, ökat i praktiskt taget samma takt som nominell BNP (pdf). Ökningen har varit knappt 6 procent om året uppdelat i nästan lika stora delar real ökning och prisökning.




Möjligen skulle kritiken av utlåningen kunna avse intern kreditverksamhet inom finanssektorn som inte påverkar penningmängden. Det kan öka obalansen om en störning skulle inträffa (bart sept-08) men har knappast någon betydelse för konsumentprisutvecklingen. Dessutom är sådan ut- och inlåning i skuggsektorn inte åtkomlig för reglering med generella åtgärder som syftar till att kontrollera penningmängden. Detta verkar gälla både den österrikiska skolans förordande av guldmyntfot och de penningpolitiskt baserade, räntestyrda fiat-valutorna.

Det är dock naturligt att ländernas inhemska ekonomier blir alltmer skuldsatta. Med ett sparande som utgör en konstant andel av hushållens inkomster som i sin tur är en konstant andel av BNP måste ett allt större sparkapital ackumuleras. Om detta sparande lånas ut inom landet måste skulderna öka i relation till BNP. Bilden kompliceras av att några länder lånar utomlands av länder som lånar ut en del av sitt sparande.

För att hitta indikatorer som visar att obalanser håller på att utvecklas måste man titta närmare på olika delsektorer. Hur utvecklas priserna på kommersiella fastigheter eller bostäder? Hur ser långivningen ut med fastigheter eller bostäder som säkerhet?  Hur mycket lån ges till aktiemarknaden? Hur ser långivningen ut inom skuggbanksektorn? Det går inte att sluta sig till att en finansiell kris håller på att utvecklas genom att enbart studera penningmängdens utveckling i enlighet med den österrikiska teorin. Ökningen av penningmängdsmåtten i diagrammet ovan vid slutet av 00-talet är uppenbart en följd av finanskrisen - inte något som förebådade den.

Lån från banker och från centralbanken

Med pappersvaluta finns det en föreställning att det kan bli inflation om centralbanken "trycker" mer pengar. Det är därför förkastligt om staten lånar pengar av centralbanken. Då måste det bli inflation.

Däremot anses det vara i sin ordning om staten lånar från bankerna för att täcka ett begränsat budgetunderskott. Då blir det inte inflation. Vilken är teorin bakom detta? Tror man att bankerna inte kan skapa pengar? Det kan de - genom kreditexpansion inom ramen för de begränsningskvoter som finns. Kanske tror man att de har fullt utnyttjat sina utlåningsmöjligheter och att statens låneefterfrågan tränger ut privata låntagare. De kan t ex nekas att få nya krediter när de amorterat gamla.

Enligt reglerna är statens obligationer förstklassiga. Därför behövs ingen kapitaltäckning i bankerna för utlåning till staten. De kan skapa hur mycket pengar som helst om de lånar ut dem till staten. Detta görs elektroniskt och inga sedelpressar behöver blandas in. När staten sedan använder pengarna till exempelvis löneutbetalningar till statsanställda kommer de anställda att köpa varor och tjänster av företag som därefter sätter in pengarna på bankerna. De kan då [också] bilda grunden för ny [privat] utlåning om banken kan samla vinstmedel som baskapital även om de hade lånat ut maximalt initialt.

Så vad är skillnaden? Utlåning från centralbanken medför att ränteintäkterna från staten går tillbaka till staten i form av utdelning. Utlåning från bankerna medför att statens räntebetalningar delvis blir utdelning till bankernas aktieägare. Dessutom skapas förutsättningar för en kreditexpansion också till privata låntagare. Blir det mindre inflation på så sätt?

Det kanske är det psykologiska motståndet mot ohämmad skuldsättning som kan uppnås genom privata banker man vill använda sig av. Centralbanker misstänks vara i händerna på regeringen som i vissa fall kan använda opåkallad låntagning istället för impopulär skattehöjning.

Kreditexpansion

Krediter har alltid varit möjliga att få. Teoretiskt hade dessa ingen inverkan på penningmängden och inflationen före banksystemets uppkomst. En köpman kunde låna ut av sina ihopsamlade vinster - i praktiken en hög silver- och guldmynt. Teorin haltade dock. Om mynten sattes i cirkulation efter att länge legat inlåsta borde prisnivån stiga. Men eftersom detta måste ske samtidigt för många personer, vilket var mindre vanligt, var inflationsproblemet negligerbart. Det var enbart upptäckten av nya guldfyndigheter som kunde ge inflation - t ex Inkaguldet.

Enligt historieskrivningen om penningväsendet var det guldsmederna i England på 1600-talet som blev embryot till de moderna bankerna. Folk deponerade sitt guld hos smederna och fick ett depositionsbevis i utbyte. Sådana bevis kunde användas vid affärstransaktioner istället för det mer besvärliga att gå till guldsmeden och lösa in depositionsbevisen mot guld.

Guldsmederna noterade att det mesta av guldet låg orört långa tider. De kunde därför låna ut en del av guldet mot ränta. Låntagaren satte guldet i cirkulation och efter en tid kom det tillbaka till guldsmederna. Dessa utfärdade nya depositionsbevis. Summan av dessa blev alltså större än det guld som fanns deponerat.

Efter en tid upptäckte guldsmederna att de direkt kunde ställa ut depositionsbevis mot ränta för dem som ville låna pengar. Om de inte ställde ut alltför många depositionsbevis gick det att klara de normala kraven på inlösen mot guld. Dessa depositionskontor fungerade nu som banker och kunde alltså skapa pengar. Genom att ägarna hade egna pengar kunde de alltid hävda att det var dessa pengar som användes för att täcka eventuella förluster när låntagare inte kunde betala tillbaka sina lån.

Eftersom depositionskontoren nu både har guld och fordringar på låntagare uppstår en ny förtjänstmöjlighet. Långivningen kan utökas till kunder som visar att de kan betala tillbaka. Depositionskontoren kan låna ut mera om deras låntagare är pålitliga och inte orsakar förluster. Skulle förlusterna bli betydande kommer insättarna av guld (depositionsinnehavarna) att bli oroliga och kanske fordra att få sitt guld. I normala fall är guld bara till besvär. Om bankerna har 10 procents täckning i guld kan kreditexpansionen bli ca 10 gånger det insatta guldet.

Avkastning på eget och totalt kapital

Thomas Franzén, ordf i Finanskriskommittén, angriper avkastningskrav på 15-20 procent i DI debatt 10/11-11.

Betyder det att en bank bara kan köpa värdepapper som förväntas avkasta minst 15 procent? Det är naturligtvis en felsyn. Betyder det ens att ägarna får 15 procents avkastning på satsat kapital om det blir 15 procent på bankens egna kapital?

Det är först en fråga om hävstångseffekt. Om avkastningen på totalt kapital (100 re) är t ex 5 procent blir den mycket högre på eget kapital om det främmande kapitalet får klart lägre avkastning än 5 procent. Säg att hälften av kapitalet får 3 procent - dvs 0,03x0,5x100=1,5 re. Hela avkastningen är 5 re och då får det egna kapitalet 3,5 re. Avkastningen blir då 3,5/50=7 procent.

Om det egna kapitalet är 7 procent får FK 0,03x0,93x100=2,79 re och EK får 2,21 re som ger 2,21/7=31,6 procent.

Det betyder alltså inte att banken letar efter placeringar som ger mer än 30 procents avkastning. Vad banken måste försöka uppnå är goda utlåningsräntor i respektive segment av utlåningsmarknaden , ev andra intäkter, en närmast maximal utlåning inom ramen för kapitaltäckningskraven och så låga inlåningsräntor som möjligt inom respektive segment på inlåningsmarknaden.

Denna strävan att optimera verksamheten bör ha ett övergripande riktmärke i form av t ex avkastningen på eget kapital. Detta sätts av krav på utdelning, bolagsskattebetalningar och hur mycket marknaden växer. Ju mer marknaden växer desto mer kapital måste genereras så att sparade vinster/EK kan växa i samma takt.

Marknadens tillväxt borde normalt vara densamma som näringslivets och bostadsmarknadens tillväxt. Men om det sker ett skift i soliditetskraven för låntagarna kan marknaden tillfälligt avvika från den reala produktionsökningen plus inflation.

Dessa räknemässiga samband visar också att ju större kapitalkrav desto sämre räntor för in- och utlåning kan ges. En oklar parameter är utdelningen som, av vad Franzéns sagesman uppger, måste uppgå till minst 40 procent av vinsten.

Uppdat 13/11: Enligt börstabellerna har svenska banker en direktavkastning mellan 5 och 6,5 procent. P/e-talet ligger mellan 7 och 9. Det bekräftar att det delas ut "mer än 40 procent". Vinsten är ca 12,5 procent av börsvärdet och med 5,2 procents (Seb, Shb) davk blir det 42 procent. Om skatten därtill tar 26,3 procent återstår 32 procent till expansion/värdestegring.

Om börsvärdet sammanfaller med substansvärdet kan värdestegringen på lång sikt bara bli drygt 3 procent. Det verkar omöjligt om det finns inflation.