Avundsjuka botas med skadeglädje

Avund är en fientlig attityd mot berättigade eller förtjänta skillnader. Fientlighet mot oförtjänta skillnader har med känslan för rättvisa att göra.

Hjärnforskningen visar nu att skillnader (oklart vilka) ger reaktioner i hjärnan av samma karaktär som vanlig smärta.

När det gick dåligt för dem som varit framgångsrika pga att de fuskat aktiverades istället belöningssystemet hos dem som tidigare känt smärta.

Notis i Forskning och Framsteg 1/10 om Dean Mobbs' forskning

Wellnessguiden refererar en artikel i Wall Street Journal (odaterat) om dessa experiment mot bakgrund av hur bra folk har klarat finanskrisen:

"Nitton personers hjärnor scannades av med magnetröntgen av några forskare vid universitetet i Cambridge. I första skedet fick personen höra om en kändis, idrottsstjärna, en bättre student eller någon mycket rik. Ju mer avundsjuka forskarna lyckades frammana hos personen, desto högre aktivitet rådde i den del av hjärnan som har att göra med konflikter och socialt avvisande. Med andra ord en del som inte får oss att må särskilt bra."

"I den andra delen av experimentet fick försökspersonerna reda på att den avundade ”bättre” personen hade råkat ut för en stor motgång. Det som hände var att en annan del av hjärnan då aktiverades. Denna del är direkt sammankopplad med sexuell lust, mat, droger och andra basala nöjen, likväl en av dopaminets måldestinationer. Dopamin är en av hjärnans viktigaste nervsubstanser för motivation."

Mobbs säger: "Det är de ”rika och berömdas” problem som med största sannolikhet ger oss den största skadeglädjen.” "

Om man föreställer sig att skillnader i välstånd nästan alltid är oförtjänta är det i praktiken fråga om avund och den tycks kunna lindras med skadeglädje.

När det negativa inte rapporteras kan skadeglädjen inte manifesteras. Däremot är intresset stort att rapportera om skillnader att bli avundsjuk på.

Elpriset har stigit trots att efterfrågan sjunkit

Efterfrågan på el har minskat.

Vi hade faktisk en kraftig konjunkturnedgång 2009. Enbart industrins efterfrågan på el minskade med 6,8 TWh eller med 12 procent (Energimyndigheten). Så varför steg elpriset?

För hela Sverige minskade efterfrågan med 4 procent eller med 5,8 TWh så inte ens ökad efterfrågan från uppvärmningen på 2,1 TWh kunde på långa vägar äta upp minskningen på andra håll.

Om inte produktionskostnaderna ökat väsentligt så borde inte elpriset ha stigit. Så varför steg det med 5,1 procent i medeltal 2008-09? (Gäller villa med elvärme, rörligt pris; SCB.)

Orsaken är att produktionskostnaderna på marginalen steg när kärnkraften delvis stod stilla och vattenkraften minskade med 5 procent. [Dock har stegringen inte varat över hela året. SCB:s siffra gäller januari. Från Excelfilen kan man utläsa att stegringen i december var 3,8 procent och summerat över båda åren var det en sänkning med 15,6 procent - från 58,3 öre till 49,2.]

Men sett på längre sikt har elpriserna stigit flera gånger. En del förbrukare har fått betala 2,8 gånger mera sedan 2000 och andra över tre gånger mera. Inte heller i ett tioårsperspektiv har efterfrågan på el ökat väsentligt. Statistiken är svåråtkomlig. Elproduktionen var 133,7 TWh 2009 och ca 145,3 TWh år 2008.

Elanvändningen 1970-2008, TWh

Diagrammet visar ingen påtaglig ökning av elanvändningen sedan avregleringen 1996. Ändå har priserna tredubblats. (nov 2009:28 , s 89 pdf; äldre vers 5/2-09 ET 2008:15)

Bostäder och service förutses i kortsiktsprognosen (pdf, mars-09) svara för 73,2 TWh år 2010, varav elvärme 21,2 och hushållsel 19,5 (driftel 32,5). Totalt 146,5 TWh el 2010. (pdf, 8/7-09 el 19/8)

Se även Energimyndighetens långsiktsprognos med elexport på 25 TWh år 2030 (prm).

RUT-statistik

Hur många jobb som avdraget för hushållstjänster skapar kommer att bli en viktig fråga i valrörelsen 2010. Även synen på vem som utnyttjar dem verkar bli viktig. Här några länkar:

SCB Välfärd nr 2 2009. Användes i Agenda 14/3 2010. Ca 1 000 heltidsjobb hå2 2007 inkl redan existerande.

Roland Spånts artikel Brännpunkt SvD 7/3-10 Grov överskattning av jobbeffekten med kritik mot Almega. Svar (allmänt hållet) 15/3.

Carl B Hamiltons blogg 15/3-10 med kritik mot Agenda.

Organisationen Företagarna gjorde en rapport i januari 2010 om både ROT och RUT (pdf). Den bygger delvis på Almegas rapport. Bedömningen är 6 000 (nya?) jobb på årsbasis 2009. Oklart hur. Även en oklar beräkning av den statsfinansiella vinsten presenteras: "Som nämns ovan har utbetalningarna för ROT-avdraget bara
under andra halvåret 2009 uppgått till ca 3,7 mdr kr. För helåret
kan vi därmed räkna med åtminstone 7 mdr kr i totala ROTavdrag.
Det motsvarar en omsättning för företagen (med
materialinköp etc) på knappt 20 mdr kr. Detta innebär i sin tur
skatteintäkter i form av arbetsgivaravgifter och moms på ca 7 mdr
kr (moms 20 % på total omsättning samt arbetsgivaravgifter på
drygt 30 % på arbetskostnaden (exkl. moms) som uppgår till drygt
11 mdr). Till detta kommer inkomstskatter etc. För varje krona
som lämnar statsbudgeten i avdrag, kommer därför ca 1,50 kr
tillbaka – sannolikt mer. Vi kan alltså konstatera att ROT-avdraget
ger ett rejält plus för statskassan"

Almegas rapport 22/2-10 - 11 000 personer arbetar i hemservicebranschen.

Almega 2/3-10 - RUT nyttjas av alla inkomstgrupper.

Almega 2/3-10 - Ulf Lindberg svarar Anders Utbult på Newsmill om 11 000 jobb.

Folkpartiet Eslöv 14/2 presenterar beräkning på 4 400 jobb.

Idealsamhället

Här en beskrivning av olika samhällsmodeller i romanform av sociologen Steven Lukes (1996). Det är professor Caritat som besöker olika samhällen och till slut får höra talas om det utopiska Egalitaria. Romanen heter The Curios Enlightenment of Professor Caritat (amazon.com).

"Professor Caritat (named after the surname of the Optimistic philosopher better known to us as the Marquis de Condorcet), a specialist on the thinkers of the Enlightenment, is a cross between a sophisticated Candide and a Gulliver. He is a citizen of Militaria, a repressive state run by a military dictatorship. He has to flee from that and embarks on a mission to find a state in which the ideas of 18th century philosophers have been applied and to see how these ideas have turned out in practice. He is looking for the best of all possible states. But in each of these countries he gets into trouble, wittily described, and has to move on.

The first country he visits is Utilitaria, which is governed by the ideas of Jeremy Bentham; and a soulless place it is, where there is no place for anything that cannot be proved to be `useful' to its society.

The next country is Communitaria. Its government is committed to total respect and equal treatment for every ethnic and every religious community, but it interprets respect in such a way that any comment which might suggest that one way of living or one set of ideas is superior to another, and every criticism of any group, is severely punished, so it is in effect an extremely intolerant state.

From there Caritat escapes to Proletaria - named, he is told, after the class that had brought it into being, although that class, like all others, has since withered away, as indeed has the state itself.

This turns out to be a phantasmagoria, from which he awakes to find himself in yet another country, Libertaria. Here free enterprise is rampant, every public service is in the process of being privatized, financial extortion is the name of the game, and woe betide those who can't play it. The country seems to be an ally of Militaria: though Libertarian `freedom' is missing there, Militaria's maintenance of `order' is something the Libertarians admire.

Finally, on his way out of that country, the Professor makes it to Minerva, a border town in the North of Libertaria. There he comes to the wise conclusion that what was the matter with all the dystopian states he had visited was that the single-minded pursuit of just one desirable aim (Order, Welfare, Respect, Equality, Freedom of Action) leads to the suppression of all the others. Condorcet had observed that all human ideals are linked together in an indissoluble chain. More practically, Isaiah Berlin (whom Lukes does not name in the text, though he does mention him in the bibliography) has taught that there needs to be a trade-off between all these desirable aims. How to strike this balance must be a never-ending quest, requiring much Wisdom.

One of his interlocutors in Libertaria had told him that people once believed that there was a state called Egalitaria north of their country, but that they had found that it did not exist and was in fact a utopia. Perhaps that is the reason why the book ends in Minerva, with Caritat seeing that just beyond the border is a crossroads from which several roads extended."