Hur komma ur skuldkrisen?

Europas svagare länder och även USA har försatt sig i en situation där statsskulderna är klart över det relationstal på 60 procent som är ett villkor för medlemskap i EU. Hela EU har en skuldkvot enligt kommissionens höstprognos på 85 procent i år och eurozonens kvot blir 90 procent. För USA förutses en skuldkvot på 106 procent av BNP och för Japan 210 procent.

Värst är Grekland där skuldkvoten före diskussionen om nedskrivningar av skulden förutsågs bli 198 procent. Siffran är oklar av flera skäl och därför är det 162 eller 163 procent år 2011 som brukar användas i debatten. Men även Belgien har en hög kvot, 99 procent 2012. Irland och Italien ligger på 120 procent och Portugal på 111. Ett av Piigs-länderna, Spanien, ligger dock klart lägre, på 74 procent. Jämför med Tyskland på 81 procent och Frankrike och Storbritannien på 89 procent. Sverige ligger på 35 procent.

Det är dock inte skuldkvoten som indikerar akuta problem utan budgetunderskottet. Detta består av två skilda komponenter: primärsaldot och räntebördan. Genom att titta på räntebördan kan man snabbt se hur akut situationen är för skuldtyngda länder. Den utgjorde 6,9 procent av BNP för Grekland 2011. För Belgien blir den i år 3,3 procent, för Frankrike knappt 3 procent, för Spanien och Tyskland drygt 2 procent, men för Italien och Portugal drygt 5 procent. Sveriges räntebörda blir 0,8 procent av BNP.

Det är alltså Grekland som ligger riktigt illa till och därefter Portugal och Italien. Det som talar för att det istället för Italien är Spanien som står näst i tur är det svaga primärsaldot, minus 3,5 procent av BNP mot plus 3,1 procent för Italien. Spanien har dessutom haft en bostadsbubbla.

En oorganiserad statsbankrutt i kaos för något av de stora svaga länderna skulle få förödande effekter för det europeiska banksystemet på samma sätt som finanskraschen efter Lehmans konkurs fick det. Bankerna skulle kanske inte överleva förlusterna och i försöken att täcka dem skulle hundratusentals företag få sina krediter uppsagda och gå i konkurs med exploderande arbetslöshet som följd.

Detta problem för bankerna gäller emellertid också en organiserad och partiell konkurs om landet är stort. Därför är det av stor vikt att inte, som Angela Merkel, bibringa de privata placerarna uppfattningen att de måste vara med om att betala förlusterna. Då undviker en del av dem att köpa krisländernas obligationer med följd att räntorna stiger och gör en konkurs mera sannolik. Istället gäller det att se till att räddningsfonderna EFSF och ESM samt centralbanken ECB själv och IMF köper så mycket av obligationerna att räntorna inte stiger på ett katastrofalt sätt.

Istället har eurozonens tjänstemän valt att samla ihop pengar till "räddningspaket" som kan villkoras mera tydligt med nedskärningar i offentliga sektorn samt lönesänkningar som är nödvändiga eftersom euron omöjliggör devalveringar. Vart pengarna från dessa paket går har inte avslöjats i debatten. Man ger intryck av att de utgör stöd till löpande utgifter - kanske både privata och offentliga. I Greklands fall gavs klartecken för 110 mdr euro 2010 och nu är det ytterligare 130 mdr euro som står på spel. Sannolikt kommer en stor del av pengarna att användas för att betala förfallande privata lån som tagits för att Grekland skulle kunna ha ett så stort bytesbalansunderskott (tidvis väl över 10 % av BNP) sedan 2001. I år måste 17 mdr euro till för att täcka importöverskottet. Utländska banker är inte intresserade.

Är detta en effektivare strategi för att få grekerna att efterleva euroländernas diktat för den ekonomiska politiken? Skulle det inte vara billigare att hålla grekiska lånevillkor på en acceptabel nivå genom stödåtgärder så att den privata sektorn fortsatte att fungera? Det är oklart och en avgörande faktor är huruvida man i så fall skulle få någon framgång alls i kraven på en förbättring av Greklands konkurrenskraft.

Nåväl, vi kanske måste avskriva Grekland som ett specialfall som andra länder inte ska lockas ta efter. Därför måste grekerna fortsätta att pinas i många år framöver för att få det ytterligare stöd som behövs för att nödtorftigt hålla samhället gående. Ju mer misär som kan visas upp desto villigare blir tyskarna att vara med om att betala för grekerna. Detta spel måste upprätthållas. Här är det verkligen en fråga om resursöverföringar utan rimlig chans till återbetalning. Idag kan vi inte inom överskådlig tid se något slut på Greklands kris.

Den viktiga frågan gäller istället hur man ska hindra Italien och Spanien från att avstängas från den internationella kapitalmarknaden. Lyckas detta när problemet är akut, som nu, kommer sannolikt den europeiska skuldkrisen långsamt men ändå tydligt att gå över. Ett första hinder är om Portugal skulle gå Greklands väg. Då ökar sannolikheten att även Spanien och Italien drabbas av stigande och snart ohållbara räntor.

Portugal har ett bytesbalansunderskott på ungefär 5 procent av BNP i år. Det är drygt 8 mdr euro. Budgetunderskottet är 4,5 procent och primärsaldot väntas bli positivt med 0,8 procent. Handelsunderskottet motsvaras grovt av räntebetalningar till utlandet. Med vissa stödköp från ECB eller andra borde det vara enkelt att klara Portugal. Den operation som ECB gjorde strax före jul när bankerna fick låna nästan 500 mdr euro på 3 år mot 1 procents ränta gav vissa effekter men inte riktigt tydliga för Portugal. Det är dock sannolikt att nya sådana erbjudanden till bankerna kommer att förbättra också Portugals situation.

Med dagens politik kommer det att ta lång tid att förbättra t ex Italiens situation. Det gäller framförallt konkurrenskraften som försämrats nästan lika mycket som Greklands. Lönerna borde sänkas med åtminstone ca 10 procent. Statsskulden är 120 procent av BNP eller 2 biljoner euro. Men även 1995 hade Italien en statsskuld på 120 procent och en räntebörda som var mer än dubbelt så stor. Så även om man inte kan hitta någon utgång från eurozonen finns det ett svagt hopp för Italien.

Utsikterna för USA är däremot bättre rent ekonomiskt. Visserligen är statsskulden 106 procent av BNP men räntebördan är bara 3,1 procent eller i praktiken lika vägande som hela EU:s. Tillväxten ser nu ut att återhämta sig från bakslaget i mitten av 2011 som till betydande del verkar ha varit psykologiskt betingat. Det var då Kongressen inte kunde komma överens om villkoren för att förlänga lånetaket vilket under några dagar såg ut att driva USA mot inställda betalningar. Följden blev en mycket uppslitande nedgradering av kreditvärdigheten. Det hela var enligt min mening ganska onödigt och byggde till stor del på att opinionen mot budgetunderskott och statsskuld hade hetsats upp av Teapartyrörelsen som fått fäste inom det republikanska partiet. Man kan ana bröderna Koch i bakgrunden.

En svag punkt i Europas återhämtning finn i form av det franska presidentvalet i april och början av maj. Med viss sannolikhet kommer socialistledaren Francois Hollande att vinna över Nicolas Sarkozy. Hollande tänker höja skatterna för dem som tjänar mest, anställa 60 000 fler i den statliga sektorn på fem år(med skuldkvot på 89 % och budgetunderskott på 5,3 %) samt ge höjda bidrag till barnfamiljer och skapa 150 000 instegsjobb för unga. Dessutom ska han ta tillbaka en del av höjningen av pensionsåldern trots att pensionssystemet tidigare gick med 10 procents underskott. Hollande vill också skapa en statlig investeringsbank som ska låna ut pengar till mindre företag. Ett liknande förslag kom för någon vecka sedan från Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle där han tänkte sig en "tillväxtfond". Ska vi jämföra med Socialdemokraternas näringspolitiska fond som blev Investeringsbanken på sin tid?

Skulle då någon slags Tobin-skatt på finansiella transaktioner kunna bidra till en snabbare lösning på skuldproblemen? Det nuvarande förslaget beräknas ge 57 mdr euro och ska både användas till att förstärka de nationella budgetarna, sänka andra skatter och gå till offentlig konsumtion och investeringar. Vad man föreslår är en real överföring från den finansiella sektorn i ett läge när man först fordrat att den ska ta av vinstmedel för att stärka sin kapitaltäckning och sedan kräver att den är med om att betala för svaga staters skuldnedskrivningar. Det kommer att leda till att utlåningsräntorna stiger, olika bankavgifter höjs och inlåningsräntorna sänks. Utrymmet för privat konsumtion sjunker alltså med säg 50 mdr euro och överförs till den offentliga sektorn. Den del av pengarna som används för "budgetkonsolidering" skulle jag tro steriliseras och ökar deflationstrycket.

Det största hotet mot en återhämtning i Europa är emellertid den europakt som just nu håller på att fullbordas. Visserligen kan den tänkas ha psykologiska effekter på kort sikt på ränteutvecklingen. Men tanken är att både förhindra att nya skuldsättningsproblem ska uppstå och att snabbt tvinga överskuldsatta länder att beträda vägen ner mot en skuldkvot på 60 procent.

Jag är emellertid rädd för att finanspaktens konstruktörer inte funderat på konsekvenserna på kort sikt av vad de föreslagit. Det finns en regel som säger att ett land med en skuldkvot över 60 procent måste avveckla överskulden i en takt som motsvarar fem procent av statsskulden per år. Italien med 120 procents skuldkvot måste alltså ta bort 5 procent av denna - eller 6 procentenheter av BNP - per år under flera år framöver (sannolikt tills man når 60 procent av BNP). Utan tillväxt tar det 10 år - med hög nominell tillväxt går det fortare. Dessutom är Italiens budgetunderskott redan i starten 1-2 procent av BNP. Är 7 procentenheters nedskärningar i relation till BNP på ett år realistiskt?

Slutligen vill jag peka på en helt annan väg som är teoretiskt möjlig men inte psykologiskt realistisk. Det är att överskottsländerna i världen sänker sina skatter och börjar importera mera. Underskottet i statsbudgeten finansieras med lån i centralbankerna enligt vad jag nämnt tidigare. Det är helt enkelt nödvändigt att vi beträder vägen mot utjämning mellan överskotts- och underskottsländerna. Det går inte att fortsätta med en valutaregim som dömer vissa länder att alltid låna och andra till att låna ut. Räntebördorna blir till slut knäckande. Detta är inte kapitalismens fel utan en följd av att vissa länder - överskottsländerna - återgått till en förkapitalistisk syn som kallas merkantilism.

Danne Nordling 12 februari 2012

Dagens kris är inte en kapitalismens systemkris

Arbetslösheten är väl ett konjunkturproblem och inte ett systemfel?

Det är bara övervintrade kommunister som kan bedöma att dagens kris utgör en systemkris för kapitalismen. Här uppträder de på samma sätt som Karl Marx, som redan på sin tid trodde att lågkonjunkturen 1847-48 kunde betyda att kapitalismen skulle gå under. Frågan är om de själva tror på vad de säger om en deterministiskt bestämd undergång som beror på inneboende motsättningar i systemet.

Marx själv var en ambitionslysten egoist som ville slå ner sina konkurrenter inom den socialistiska rörelsen. Därför sökte han alternativ till den etiska socialism (Zetterbergs term) som började spira på 1840-talet. Denna socialism kallade han hånfullt "utopisk" och ovetenskaplig eftersom den ville sträva efter förbättringar för arbetare och fattiga med moraliska motiveringar. Moral var inget för Marx. Istället lanserade han en deterministisk lära som sade att kapitalismen var dömd till undergång genom att systemet byggde på utsugning som ständigt ökade för att bekosta investeringar och detta ledde till slut till revolution. Marx ägnade de 19 åren efter manifestet åt att bevisa denna "vetenskapliga socialism". Därför har de som påstår att kapitalismen kommer att gå under inget stöd hos Marx och hans kvasilära.

Naturligtvis kan kapitalismen som vi känner den ändå gå under genom kravaller, anarki och statsvälvningar. Men hur sannolikt är det att marknadsekonomin också skulle gå under? Även om många företag skulle bli konfiskerade av staten skulle det fortfarande finnas pengar, spontan handel och lönearbete kvar. Arbetslösheten skulle kanske kunna avskaffas i meningen att alla har en anställning, men kanske ändå inte ett produktivt arbete. Någon sorts auktoritär socialstat är kanske tänkbar men knappast sannolik. Det land som försökte sig på något sådant skulle med all sannolikhet få stora svårigheter i en globaliserad värld och så småningom vara tvunget att vidta liberaliserande reformer.

Därför är det mest sannolika att kapitalismen inte kommer att gå under utan istället reformeras. Den intressanta frågan är i vilken utsträckning och hur den kommer att reformeras. Här finns några stora frågor att analysera närmare. Vi har stabilitetsproblemet, som är mycket aktuellt idag. Med detta sammanhänger en del av arbetslöshetsproblemet, en del av fördelningsproblemet - det som berör ökningen av fattigdomen - och nästan hela problemet med dålig välståndsutveckling. De långsiktiga problemen med arbetslösheten och då speciellt ungdomsarbetslösheten är inte en följd av instabiliteten utan av något annat, mera begränsat systemfel. Detta gäller också det mera klassiska fördelningspolitiska problemet med ökande ekonomiska skillnader - eller 'klyftorna' som de kritiska opinionsbildarna vill kalla dessa skillnader.

Problemet med instabiliteten och dess följder är just nu det allvarligaste för kapitalismen och det kan leda till politiska krav på reformer som kan komma att skada ekonomins effektivitet för lång tid framöver.

Industriländerna kan reglera sina valutor för att uppnå tre olika mål:
(1) Stabil växelkurs
(2) Fri kapitalrörlighet
(3) Stabiliseringspolitisk självständighet

Vi har sedan 1881 undersökningar för de stora ländernas framgångar med de tre växelkursregimer som praktiserats under denna tid. De har lyckats kombinera två av målen samtidigt, men på olika sätt. Guldmyntfoten var den första och kombinerade stabil växelkurs med fri kapitalrörlighet (ingen stabiliseringspolitik). Efter en mera oklar mellanperiod infördes Bretton Woods-systemet som kombinerade stabil växelkurs med stabiliseringspolitisk självständighet. Kapitalflödena var strikt reglerade. När systemet 1971 ersattes med flytande växelkurser kunde kapitalflödena släppas fria och systemet skulle styras med stabiliseringspolitik - dvs penningpolitik och finanspolitik.

Det fria systemet fungerade bra i 30 år och tillväxten blev mycket högre än i varje fall jämfört med perioden med guldmyntfot. När Kina seglade upp som en allt större producent började obalanser utvecklas. Kina ville ha stabil växelkurs och stabiliseringspolitisk självständighet med begränsad kapitalrörlighet i en alltmer globaliserad värld där växelkursregimen inte längre var som på Bretton Woods tid. Sannolikt styrdes Kinas syften av någon sorts grumlig merkantilism som såg ett handelsöverskott som bra för samhällets rikedom.

Det tycks ligga i Kinas natur att samla på sig s k rikedomar. Under tre århundraden, från 1500 till 1800, hamnade 3/4 av den Nya världens billiga silverproduktion (t ex från den berömda gruvan i Potosí i Bolivia) som en sorts cirkulerande valutareserv. Asien producerade i slutet av 1700-talet 80 procent av allting i världen med 2/3 av världens befolkning.

Även Japan hade länge hållit sig med ett avsevärt handelsöverskott och när även ett antal Västeuropeiska länder med Holland i spetsen skaffade sig överskott (utom Frankrike och Italien) måste ett antal andra länder hålla sig med underskott. Detta gällde de tidigare öststaterna men också Spanien, Grekland och Portugal. Även England (o i viss mån Irland) och USA hade betydande underskott.

Ett land kan inte normalt hålla sig med ett långvarigt handelsunderskott eftersom det måste finansieras med lån. Om dessa lån inte används till produktiva investeringar som ger ökad produktion kan lånen inte betalas tillbaka utan att importen reduceras. Medlet för detta är en destruktiv svångremspolitik som ökar arbetslösheten och minskar välståndet. Ett land som USA har däremot en möjlighet att få underskottet finansierat med hjälp av finansiella placeringar från överskottsländernas sida.

Sett i ett globalt perspektiv kan man konstatera att sparandet överflödade kring sekelskiftet. För att bevara balansen i världsekonomin måste detta sparande investeras. Räntorna sjönk. Men investeringarna ökade inte tillräckligt. Det blev konsumtionen, både privat och offentlig, som ökade - men nu på kredit. Detta innefattar också den konsumtion som i detta sammanhang litet missvisande kallas bostadsinvesteringar. Här gick USA, Irland och Spanien i spetsen. Bostadsbyggandet är farligt som destabiliserande faktor. Den Stora depressionen på 30-talet föregicks också av ett högt uppdrivet bostadsbyggande i USA. I depressionens botten var det nere på en tiondel av toppåret på 20-talet.

Vår tids finanskrasch föregicks framförallt av ett högt uppdrivet bostadsbyggande i USA som den här gången kombinerades med s k sub-primelån till grupper som inte normalt skulle kunna äga sina bostäder pga låga inkomster och insolvens. Men en välmenande social bostadspolitik som började redan under Bill Clinton försökte med olika metoder förmå bankerna - dvs insättarna av sparpengar - att låna ut pengar så att även etniska minoriteter skulle kunna få äga
sina hem. Kanske trodde politikerna att de hittat ett sätt att göra gott utan att höja skatterna.

Min hypotes är att den finansiella sektorn utvecklade ett intrikat system för att hantera denna ökade belastning samtidigt som det under lågränteperioden fanns incitament att öka avkastningen med hjälp av hävstångskonstruktioner och billigt lånekapital. Detta ledde till en ökning av låntagningen vilket möjliggjordes av den s k skuggbankssektorn, som inte hade samma baskapitalkrav på sig som bankerna. En finansiell obalans utvecklades. Detta är en skillnad mot början av 30-talet där lågkonjunkturen i kombination med missväxt och ryktesspridning ändå kunde driva fram en finanskris där tiotusen banker fick gå omkull genom bankrusningar.

När bankerna inte längre kunde ge krediter till vanliga, sunda företag måste de dra ner produktionen och avskeda personal. Och det var inte bara nya krediter som uteblev utan gamla som sades upp. Det förvärrade konjunkturkrisen på 30-talet och gjorde att ännu fler banker kom på obestånd. Men den konservative finansministern Andrew Mellon under Herbert Hoover såg inte detta som något fel. Tvärtom ville han likvidera allt ruttet i ekonomin för att den tidigare omoraliskt vidlyftiga konsumtionsstilen skulle rensas ut. Detta var ett misstag som dock fått en hel del teoretiskt stöd från en del nationalekonomer.

Idag fanns det naturligtvis mycket större fog för att vilja likvidera allt osunt åtminstone inom den finansiella sektorn. Sålunda verkar det som om finansministern i USA 2008, Hank Paulson, ville statuera ett avskräckande exempel när den mest vidlyftiga aktören på finansmarknaderna, investmentbolaget Lehman Brothers, råkade i svårigheter i september -08. Den gode Hank lät tillsammans med depressionsexperten Ben Bernanke Lehmans gå i konkurs. Men det var en åtgärd som kom flera år för sent. Konkursen utlöste istället en mycket allvarlig finanskris som nästan ingen hade väntat. På samma sätt som under början av 30-talet utlöste finanskrisen en kreditkontraktion som verkligen ledde till en svår lågkonjunktur. Och detta trots att man satte in en bankgaranti på 250 000 dollar för att stoppa bankrusningen 18/9 då det sägs att uppemot 550 mdr dollar togs ut på några timmar.

Jag menar att vi här kan se ett mönster i konstruktionen av en riktigt stor recession. Först drabbas kapitalismen av störningar från ett uppdrivet bostadsbyggande orsakat av politiska åtgärder - det första världskriget respektive den sociala bostadspolitiken. Därefter drabbas det finansiella systemet av moraliskt välmenta men faktiskt ödeläggande åtgärder eller brist på åtgärder.

Efter något år strider politikerna om vilka åtgärder som borde vidtas mot den alltmer förvärrade ekonomiska krisen - en del förordar åtstramning för att få bort budgetunderskottet, andra förordar stimulanspolitik som åtminstone temporärt ökar budgetunderskottet. Resultatet blir en halvmesyr. Vi såg detta i USA på 30-talet som ledde till en dubbeldipp när budgeten äntligen var i balans. Vi såg detta i Sverige i början av 90-talet och vi ser det idag både i USA och i Europa.

Nationalekonomin har utvecklat teorier om hur ett system med fri prisbildning och fri konkurrens fungerar. Dagens nationalekonomi domineras av den neoklassiska skolan. Den är mycket teoretisk och abstrakt. Någon har sagt att den består av teorin för den fysikaliska mekaniken där den fysikaliska terminologin bytts ut mot ekonomiska termer. Genom att priser och löner antas vara helt rörliga strävar systemet alltid ganska snart mot jämvikt (som en pendel i mekaniken). Några stora svängningar kan inte uppkomma om det inte blir naturkatastrofer och liknande. Arbetslösheten beror då på att löntagarna frivilligt väljer att vara arbetslösa eftersom de ratar de jobb som erbjuds på arbetsmarknaden.

När den keynesianska synen på makroekonomin under stagflationens tryck avtynade i mitten av 70-talet ersattes den temporärt av Milton Friedmans monetarism. Ett distinkt tillfälle för keynesianismens upphörande brukar anges när Labours premiärminister Callaghan 1976 sade att det inte fanns någon möjlighet att "spendera oss ur recessionen." Då kunde de neoklassiska ekonomerna emellertid ännu tillsammans med Friedman hävda att det på kort sikt fanns utrymme för stabiliseringspolitiska åtgärder eftersom den monetära bytesekvationen M*V=P*T inte gav upphov till ökade priser om ekonomin befann sig under full sysselsättning.

Men den neoklassiska makroekonomins akademiska utövare strävade efter att visa att även monetarismen var felaktig i detta avseende. Här gick sötvattensrepresentanten, professor Robert Lucas i Chicago, i spetsen. Han utvecklade en teori om "rationella förväntningar" som gick ut på att de ekonomiska aktörerna kunde förutse konsekvenserna av dagens situation (t ex politiska åtgärder) på den framtida utvecklingen med väl underbyggda sannolikheter. Lucas fick också det så benämnda "Nobelpriset i ekonomi" 1995. Tillsammans med teorierna om reala konjunkturcykler (dvs inte psykologiskt efterfrågestyrda) och om effektiva marknader blev den teoretiska slutsatsen att det inte fanns något utrymme för stabiliseringspolitiska åtgärder ens på kort sikt. Någon beredskap fanns därför inte på det teoretiska planet när krisen ändå kom 2008.

En mera trosbaserad beredskap fanns däremot i vissa mer praktiskt orienterade kretsar i USA och kanske på andra håll i form av tron på den "österrikiska skolan". Den utvecklades i början av 1900-talet av österrikiska ekonomer som samtidigt var politiskt klassikt liberala och såg med största skepsis på statliga ingrepp i marknaden - även sådana som skulle stabilisera den makroekonomiska utvecklingen. Om jag skulle göra en elak analogi med försvarspolitiken som utgångspunkt skulle man kunna säga att ett statligt försvar är förkastligt eftersom det äventyrar den privata marknadens fria funktionssätt med sin tvångsbaserade planering.

Den österrikiska skolan menar att det är förkastligt att ingripa med stimulansåtgärder i lågkonjunkturer eftersom detta enbart skulle förvärra och förlänga krisen genom att felaktiga investeringar från högkonjunkturen inte skulle avvecklas tillräckligt snabbt. En balanserad statsbudget är ett av de viktigaste målen för "österrikarna". Dock har jag inte fått svar på hur de ser på ett budgetunderskott som uppstår utan åtgärder - till följd av de mekanismer som kallas 'automatiska stabilisatorer'. Ska det angripas med aktiva åtgärder såsom skattehöjningar
och utgiftsminskningar eller ska man överlåta åt marknaden att komma tillrätta med problemet?

De mindre renläriga "österrikarna", som har en ganska framträdande roll i det amerikanska samhället genom stora penningresurser, vill gärna angripa Barack Obamas stimulanspolitik och det budgetunderskott som blivit följden. Vad jag syftar på är miljardärsbröderna Kochs nätverk av organisationer - av vissa kallat The Kochtopus - med det av den renlärige Murray Rothbard år 1977 grundade Cato Institute i botten (J Norb knuten). När Rothbard fick acceptera att den detaljstyrande Charles Koch anställde en sötvattensekonom vi namn David Henderson började Rothbard tvivla. Det blev också bråk kring huruvida kärnkraftens strålningsutsläpp var acceptabelt för en renlärig liberal. Rothbard, som var kärnkraftsvän, gjorde uppror mot Cato och bröderna Koch. Det slutade med att han fick gå från Cato och hans aktier beslagtogs inför den bolagsstämma där han skulle protestera.

Istället övergick Rothbard till det nyinrättade Ludwig von Mises-institutet 1982 där han fanns till sin död 1995. Mises var en prominent "österrikare", lärare till Friedrich Hayek och var dogmatiskt inriktad på ett återinförande av guldmyntfoten. Institutet motarbetades oförtrutet av The Kochtopus men är ändå ganska aktivt i den teoretiska samhällsdebatten. Det är intressant att notera hur den libertarianska rörelsen i USA är behäftad med liknande inre strider som det första kommunistiska partiet vid mitten av 1800-talet. Marx uteslöt t ex sin mentor Moses Hess och även den ende arbetaren Weitling 1846.

Idag tar bröderna Koch avstånd från den tidigare medarbetaren Ron Paul och hans krav på att Fed, den amerikanska centralbanken, ska läggas ned. Ron Paul är nu republikansk presidentaspirant och inte som tidigare libertariansk. En av de största bidragsgivarna till republikanerna är bröderna Koch. Deras sammanlagda förmögenhet kommer på tredje plats efter Buffet och Gates. Men trots att Ron Paul förordar balanserad budget finner han inte nåd. Pikant i sammanhanget är att sötvattensekonomen Robert Lucas gjorde en helomvändning i augusti 2009 (Economist 6/8) när han ställde sig bakom Ben Bernankes första omgång av kvantitativa lättnader, QE, med argumentet att "det finns inget annat sätt på vilket så mycket pengar kunde ha satts in i systemet som dessa 600 miljarder dollar".

Varifrån kom dessa pengar? Och varifrån kommer den europeiska centralbankens, ECB:s, pengar idag, nästan 500 mdr €, som lånas ut till bankerna på 3 år mot 1 procents ränta? Svaret är att dessa pengar är nyskapade på elektronisk väg - förr i tiden hade man sagt att det var finansiering med sedelpressarna. Detta är åtgärder som är förkastliga i ett österrikiskt perspektiv. Även många monetarister fördömer denna ökning av penningmängden eftersom den anses enbart kunna leda till ökad inflation. De har glömt Friedmans medgivande att denna mekaniska konsekvens av bytesekvationen inte gäller när det inte föreligger full sysselsättning.

Men också sötvattensekonomerna är oförsiktiga med fördömandet av stimulanser även om dessa inte finansieras med nytryckta pengar. I februari 2009 menade professor John Cochrane vid Chicagouniversitetet följande:

"Om staten lånar en dollar av dig är det en dollar du inte spenderar, alternativt inte lånar ut till ett företag som kan göra nyinvesteringar. Varje dollar i form av nya statliga utgifter motsvarar med nödvändighet en dollar mindre för privata utgifter. Arbetstillfällen som skapas genom stimulanspaket uppvägs av arbetstillfällen som vi går miste om eftersom de privata utgifterna minskar. Vi kan bygga vägar istället för fabriker men statliga stimulansåtgärder kan inte få oss att bygga mer av båda."

Detta synsätt borde vara antikverat. Det bygger på den tidiga nationalekonomins synsätt att efterfrågan aldrig kunde vara mindre än utbudet. Nationalekonomins problem var knapphetens problem. Människorna kommer alltid att köpa det som produceras. Problemet är att producera så effektivt som möjligt. När denna effektivitet sviktar får vi en konjunkturnedgång, som dagens neoklassiker ville göra gällande i sin teori om reala konjunkturcykler. Ibland tillskriver man denna uppfattning, formulerad som "utbudet skapar sin egen efterfrågan", den franske nationalekonomens J B Say (1767-2832). Att det skulle kunna råda brist på efterfrågan var bortdefinierat redan från början.

När jag började studera nationalekonomi i slutet av 60-talet var jag övertygad om att det bakom de stabiliseringspolitiska pretentionerna förelåg ett tankefel. Det verkade omöjligt att man genom en "quick fix" skulle kunna eliminera effekterna av en konjunkturnedgång. Så jag gick igenom alla då tänkbara alternativ för den den ekonomiska politiken inför olika typer av konjunkturnedgångar. Mina professorer tyckte att detta var en mindre viktig problemställning - inflationen var ju så mycket viktigare.

Jag kom fram till att den keynesianska stabiliseringspolitiken var behäftad med en rad problematiska svårigheter i form av fördröjningseffekter, s k lags, och naturligtvis att felinvesteringar aldrig kunde rättas till efteråt och svårligen kunde kompenseras av en trög omflyttningsprocess av resurser från ett område till ett annat. Men jag kunde inte hitta tankefelet i att försöka stimulera ekonomin så att en initial konjunkturnedgång inte spred sig i förvärrande riktning. Mina planer på att doktorera genom att framlägga en teori i stil med Lucas' rationella förväntningar i en värld med reala konjunkturcykler fick skrinläggas eftersom jag inte kunde tänka mig att verkligheten skulle kunna se ut på det sättet.

Min slutsats var att det bästa vore att kunna förebygga obalanser som ledde till konjunkturnedgångar. Vi borde inte upprepa misstaget att driva upp bostadsbyggandet till en långsiktigt ohållbar nivå som sedan måste dras ned med svåra omställningsproblem som följd. Inte heller var det välbetänkt att driva upp investeringarna i maskiner och byggnader i den stationära industrin på liknande sätt. Detta var på den tiden inte oväsentligt eftersom Sverige på politisk väg hade bestämt sig för att på tio år bygga bort "bostadsbristen" genom det s k miljonprogrammet. Detta förebyggande krävde enligt min mening att staten kunde göra korrekta prognoser över befolkningsutvecklingen och tendensen till hushållsbildning i allt yngre åldrar. Man kunde inte förlita sig på de kommunala prognoserna för bostadsbyggandet som indikerade att Sveriges befolkning skulle öka till flera tiotal miljoner på bara tio år (om man summerade dem).

Vi förstår nu varför Cochrans och även österrikarnas synsätt är felaktigt. Vi kan ta bostadsbyggandet som utgångspunkt. När vi ser att landet investerat i för mycket bostäder kan vi antingen låta byggmarknaden kollapsa och marknaden så småningom återhämta sig efter tio, tjugo år (bostäder håller länge). Eller också kan vi låta staten finansiera annat byggande (vägar, broar, skolor, sjukhus) som kommer att behövas inom en nära framtid. Byggnadsarbetare, schaktmaskiner och lyftkranar kan då användas på ett nästan fullt produktivt sätt. Det verkar bättre än att de står och rostar och arbetarna lever på bidrag. Någon utträngning a là Cochran står inte att upptäcka.

Att det sedan finns en rad praktiska problem med statliga investeringsprogram där det kan tänkas både förekomma orättvisor mellan entreprenörer och ren förskingring, som varit huvudargumentet mot dem i USA, är en annan sak. Det demonstrerar inte ett tankefel utan triviala problem som finns vid all upphandling. Inte heller argumentet att det inte finns några utarbetade planer är principiellt hållbart. Det berör bara eftersläpningsproblemen och vid stor fördröjning problemet med att politiken kan bli procyklisk om nedgången inte blir för svår.

Tvärtom förordar utträngningsteoretikerna en i praktiken ganska säker procyklisk politik. Den amerikanska Kongressen underkände t ex en renovering av gräsytorna kring Capitolium, det som kallas The Mall, som blivit hårt slitna efter Obamas installation. En sådan stimulansåtgärd vore slöseri med skattemedel var argumentet. Men om åtgärden ändå måste göras förr eller senare är det väl bättre att göra den när folk går arbetslösa istället för att vänta tills "staten har mer pengar" och måste anställa folk som i slutändan annars skulle kunnat konkurrera ut kinesisk import?

Av detta följer att argumentet om inflation också är ohållbart. Lånefinansiering av utgifter, statliga såväl som privata, när efterfrågan på varor och tjänster minskat kan ju inte leda till att "mera pengar jagar samma mängd varor". Detta är ett folkligt sätt att lansera teorin om reala konjunkturcykler. Om produktionen minskar för att produktiviteten plötsligt sjunker kommer redan oförändrade löner att leda till inflation. Om då staten ökar efterfrågan ännu mera kommer det ännu säkrare att bli inflation. Som Fredrik Reinfeldt sa i SvD (16/6-08): "När vi dessutom har avmattningstendenser i ekonomin är det ännu viktigare med fler åtgärder som höjer arbetsutbudet." Den begynnande krisen var tydligen en brist på produktionsförmåga.

Minskande arbetsutbud var däremot någonting vi såg i Tyskland i början av 1920-talet när det blev problem med betalningen av krigsskadeståndet till Frankrike. Där blev man orolig och ockuperade Ruhr-området för att få en pant för sina fordringar. Men tyskarna i Ruhr tänkte inte producera kol och stål åt fransmännen utan de gick i strejk. För att försörja de arbetslösa betalade tyska staten deras löner med nytryckta pengar och följden blev naturligtvis hyperinflation eftersom produktionen låg nere av politiska skäl. Det var en real konjunkturnedgång som hette duga.

Om nu inte argumenten att det inte kan bli någon effekt pga utträngning eller att följden blir inflation inte stämmer så kanske skuldsättningsargumentet är tyngre. I sin enkla form går det ut på att om vi producerar, investerar och konsumerar idag med hjälp av lånade pengar kommer vi att skuldsätta kommande generationer som måste betala tillbaka lånen. Till vem kan man fråga sig. Är det dagens unga pensionssparare som om tjugo, trettio år kan leva i godan ro på våra barns dryga räntebetalningar? Det vore kanske bättre att dagens unga får låga löner eller går arbetslösa med svältersättning så att det inte finns några sparpengar att låna? När de sedan blir litet äldre ska de i alla fall betala för att försörja den äldre generationen så det kanske är bäst att vänja sig vid misär? Jag skulle vilja se någon nationalekonom utföra resonemanget i detalj.

Jag misstänker att Robert Lucas, när han såg att hans teorier om rationella förväntningar inte stämde, ganska snabbt insåg vad som var bäst att göra när ekonomin drabbats av både finanskris och konjunkturkris som hotade att få svåra sekundära effekter. Det gällde att låna i centralbanken - dvs trycka pengar. Om staten lånar pengar i centralbanken kommer räntorna på dessa lån att levereras till statens egenkontrollerade bank. Den kan åläggas att leverera in ränteintäkterna till staten i framtiden och därmed befria skattebetalarna från räntebördan på den del av statsskulden som blev en följd av krisåtgärderna.

Att stater inte beter sig fullt ut på detta sätt (kanske med undantag av Japan) beror på att rädslan för hyperinflation, eller rädslan för att anklagas för att riskera hyperinflation, sitter så djupt att politikerna normalt avstår från mera massiv låntagning i centralbanken. Det kan också finnas legala hinder som är ditsatta för att inte fresta röstsugna politiker att i normala tider avstå från skattehöjningar för att finansiera populära reformer.

Emellertid är inte skuldsättningsargumentet helt tandlöst. I en situation där landet lider av dålig konkurrenskraft, sjunkande marknadsandelar och låg tillväxt är det sannolikt nödvändigt att låna i utlandet eftersom det råder underskott i bytesbalansen. Sannolikt är det också så att statsbudgeten går med underskott eftersom regeringen inte vill göra ont värre med skattehöjningar. Uppstår det då en finanskris, konjunkturkris eller fastighetskris kommer situationen snabbt att bli ohållbar. Detta var vad Sverige råkade ut för 1991 och Piigs-länderna med Grekland i spetsen 2009. Även USA råkade ut för detta 2008 men inte i lika allvarlig omfattning.

Vi är nu framme vid dagens skuldkris. Den är knappast det som ska stjälpa kapitalismen över ända. Men hur ska man komma ur krisen?