Finanspakten och QE

Prel version (1) 31/1

Kan man se på finanspakten den 30:e januari som en strategisk förberedelse för att senare kunna genomföra kvantitativa lättnader, QE, i form av obligationsköp från ECB? Syftet skulle vara att effektivt få ner räntorna för skuldtyngda länder så att de klarar sig genom nuvarande akuta skede av Europas skuldkris. Det kan tyckas att det var en sådan strategi som låg bakom envisheten med en finanspakt som inte i sig hjälper mot den akuta skuldkrisen. Men Merkel har nyligen sagt nej till mera pengar till räddningsinstitutionerna. Skulle hon nu snart kunna gå med på att ECB får göra mer QE?

Motståndet mot aktiva åtgärder från Tysklands sida är ytterst väljarpsykologiskt. Det beror antingen på en föreställning att stöd skulle medge mera slöseri i Piigs - eller på att tyskarna tror att allt stöd betalas av dem själva. Ytterligare en förklaring är att QE skulle ge upphov till hyperinflation.

Jag börjar mer och mer tro på att förklaringen är att tyskarna på något sätt tror att de betalar stödet till Piigs genom sänkt levnadsstandard. Folk har den felaktiga uppfattningen att de skulle tjäna på att t ex Grekland gick i konkurs. Därför finns det ett folkligt motstånd mot QE som svaga politiska ledare måste ta hänsyn till oavsett vad de tror själva.

Nu har man konstruerat en finanspakt som formellt är orealistisk. Det är olyckligt att man kommer överens om något som man omedelbart kommer att bryta emot. Inget av länderna med en statsskuld över 60 procent av BNP (70 procent, 12 av 17; plus Ungern) kommer rimligen att börja med så kraftiga åtstramningar som pakten kräver. Det leder då till en ytterligare förtroendeförlust för det europeiska ledarskapet.

Kan ECB då vidta QE i ett sådant läge? Vi får hoppas att inte några börjar argumentera mot QE med hänvisning till att man så snabbt frångått finanspaktens krav. Men det kräver nog stor skicklighet att presentera detta för de tyska väljarna. Den skickligheten finns inte hos Angela Merkel eftersom hon är hårt trängd - inte bara av vanföreställningar hos de vanliga väljarna utan också av de inflytelserika delstaterna, den alltför mäktiga författningsdomstolen och den sönderfallande koalitionen med liberalerna. (Th Lundin, SvD, Bonn).

Låt oss ett ögonblick testa tanken att man ska tro på texten i pakten. Då kommer vi troligtvis att få se "blod på gatorna" i ett antal euro-länder. Men det finns fortfarande hopp i form av "inkompetenshypotesen": Konstruktörerna är så inkompetenta att de inte förstått vad de föreslagit och när de upptäcker detta kommer det att heta att texten inte får tolkas alltför bokstavligt eller liknande.

Min hypotes är att man genom att "trycka pengar" sakligt sett skulle kunna lösa de akuta problemen och med strikt beslutsamhet kan också de mera långsiktiga problemen hanteras. Men det förefaller inte vara väljarpolitiskt möjligt att göra detta även om man kallar det för QE och framhåller att det omvända kan göras i framtiden.

Genom att finanspakten konstruerats så orealistiskt kommer sannolikt QE att skjutas på framtiden. Hankandet kommer att fortsätta med viss risk för att ett antal länder verkligen "kör huvudet i väggen".

Lån från banker och från centralbanken

Med pappersvaluta finns det en föreställning att det kan bli inflation om centralbanken "trycker" mer pengar. Det är därför förkastligt om staten lånar pengar av centralbanken. Då måste det bli inflation.

Däremot anses det vara i sin ordning om staten lånar från bankerna för att täcka ett begränsat budgetunderskott. Då blir det inte inflation. Vilken är teorin bakom detta? Tror man att bankerna inte kan skapa pengar? Det kan de - genom kreditexpansion inom ramen för de begränsningskvoter som finns. Kanske tror man att de har fullt utnyttjat sina utlåningsmöjligheter och att statens låneefterfrågan tränger ut privata låntagare. De kan t ex nekas att få nya krediter när de amorterat gamla.

Enligt reglerna är statens obligationer förstklassiga. Därför behövs ingen kapitaltäckning i bankerna för utlåning till staten. De kan skapa hur mycket pengar som helst om de lånar ut dem till staten. Detta görs elektroniskt och inga sedelpressar behöver blandas in. När staten sedan använder pengarna till exempelvis löneutbetalningar till statsanställda kommer de anställda att köpa varor och tjänster av företag som därefter sätter in pengarna på bankerna. De kan då [också] bilda grunden för ny [privat] utlåning om banken kan samla vinstmedel som baskapital även om de hade lånat ut maximalt initialt.

Så vad är skillnaden? Utlåning från centralbanken medför att ränteintäkterna från staten går tillbaka till staten i form av utdelning. Utlåning från bankerna medför att statens räntebetalningar delvis blir utdelning till bankernas aktieägare. Dessutom skapas förutsättningar för en kreditexpansion också till privata låntagare. Blir det mindre inflation på så sätt?

Det kanske är det psykologiska motståndet mot ohämmad skuldsättning som kan uppnås genom privata banker man vill använda sig av. Centralbanker misstänks vara i händerna på regeringen som i vissa fall kan använda opåkallad låntagning istället för impopulär skattehöjning.

Stabiliseringspolitiken och krisen

Stabiliseringspolitiska teorier och dagens ekonomiska verklighet

Grovt sett finns det tre olika sorters kriser som vi måste förhålla oss till när det gäller ekonomisk politik:

1. Kriser som kommer utifrån via en minskad export

2. Konjunkturkriser som genererats av inhemska processer

3. Kriser i det finansiella systemet som ger upphov till kreditåtstramning

Stabiliseringspolitiken kan tänkas kunna förebygga, motverka, begränsa och kompensera kriser

Teorierna har olika ambitionsnivåer. Den keynesianska teorin säger att kriser kan motverkas effektivt så att det nästan inte blir några konjunktursvängningar. Den österrikiska skolan säger att konjunktursvängningar utgör en naturlig utrensning av svaga företag och felaktiga investeringar - stabiliseringspolitik förvärrar krisen. Wilhelm Röpke modifierade den österrikiska teorin och såg stabiliseringspolitikens roll som begränsande av krisen - man skulle förhindra en sekundär depression.

Dagens praktiska nationalekonomi domineras av den monetaristiska skolan där penningmängden och räntan står i centrum. Den akademiska teoribildningen har fram till finanskrisen till betydande del styrts av "sötvattensekonomerna" kring de Stora sjöarna i USA med Chicago i centrum. Genom teorin om rationella förväntningar har man trott sig kunna slå fast att ekonomiska kriser inte kan uppstå och därför är stabiliseringspolitik en icke-fråga.

Stabiliseringspolitikens medel är finanspolitik och penningpolitik. De är behäftade med svagheter i form av olika eftersläpningar - "lags". Dessutom finns en principiell teoridiskurs som ifrågasätter själva grunden för hanteringen av åtgärderna, dvs det hävdas att det finns ett tankefel i rekommendationerna.

Stimulanspolitik omöjlig - kan inte ge effekt

Stimulanspolitik gör ont värre

Stimulanspolitik leder till hyperinflation

Lånefinansoerade stimulanser gör kommande generationer till låneslavar

Viss stimulanspolitik ökar den offentliga sektorn utan saklig grund

Utan stimulanspolitik blir nedgången djup och långvarig

Typ 2) Bilindustrins kris

Typ 3) Finanskriserna 1910, 1931, 1991 i Sverige och 2008
Skuldkrisen i Europa

Kapitalismens kris?

Arbetslösheten

Är finanspakten lösningen i Europa?

USA?

En "lösning" förutsätter en ny syn på skulder.

Den 16 juni 2008 sade Reinfeldt i SvD: "När vi dessutom har avmattningstendenser i ekonomin är det ännu viktigare med fler åtgärder som höjer arbetsutbudet."