Finanspakten och QE

Prel version (1) 31/1

Kan man se på finanspakten den 30:e januari som en strategisk förberedelse för att senare kunna genomföra kvantitativa lättnader, QE, i form av obligationsköp från ECB? Syftet skulle vara att effektivt få ner räntorna för skuldtyngda länder så att de klarar sig genom nuvarande akuta skede av Europas skuldkris. Det kan tyckas att det var en sådan strategi som låg bakom envisheten med en finanspakt som inte i sig hjälper mot den akuta skuldkrisen. Men Merkel har nyligen sagt nej till mera pengar till räddningsinstitutionerna. Skulle hon nu snart kunna gå med på att ECB får göra mer QE?

Motståndet mot aktiva åtgärder från Tysklands sida är ytterst väljarpsykologiskt. Det beror antingen på en föreställning att stöd skulle medge mera slöseri i Piigs - eller på att tyskarna tror att allt stöd betalas av dem själva. Ytterligare en förklaring är att QE skulle ge upphov till hyperinflation.

Jag börjar mer och mer tro på att förklaringen är att tyskarna på något sätt tror att de betalar stödet till Piigs genom sänkt levnadsstandard. Folk har den felaktiga uppfattningen att de skulle tjäna på att t ex Grekland gick i konkurs. Därför finns det ett folkligt motstånd mot QE som svaga politiska ledare måste ta hänsyn till oavsett vad de tror själva.

Nu har man konstruerat en finanspakt som formellt är orealistisk. Det är olyckligt att man kommer överens om något som man omedelbart kommer att bryta emot. Inget av länderna med en statsskuld över 60 procent av BNP (70 procent, 12 av 17; plus Ungern) kommer rimligen att börja med så kraftiga åtstramningar som pakten kräver. Det leder då till en ytterligare förtroendeförlust för det europeiska ledarskapet.

Kan ECB då vidta QE i ett sådant läge? Vi får hoppas att inte några börjar argumentera mot QE med hänvisning till att man så snabbt frångått finanspaktens krav. Men det kräver nog stor skicklighet att presentera detta för de tyska väljarna. Den skickligheten finns inte hos Angela Merkel eftersom hon är hårt trängd - inte bara av vanföreställningar hos de vanliga väljarna utan också av de inflytelserika delstaterna, den alltför mäktiga författningsdomstolen och den sönderfallande koalitionen med liberalerna. (Th Lundin, SvD, Bonn).

Låt oss ett ögonblick testa tanken att man ska tro på texten i pakten. Då kommer vi troligtvis att få se "blod på gatorna" i ett antal euro-länder. Men det finns fortfarande hopp i form av "inkompetenshypotesen": Konstruktörerna är så inkompetenta att de inte förstått vad de föreslagit och när de upptäcker detta kommer det att heta att texten inte får tolkas alltför bokstavligt eller liknande.

Min hypotes är att man genom att "trycka pengar" sakligt sett skulle kunna lösa de akuta problemen och med strikt beslutsamhet kan också de mera långsiktiga problemen hanteras. Men det förefaller inte vara väljarpolitiskt möjligt att göra detta även om man kallar det för QE och framhåller att det omvända kan göras i framtiden.

Genom att finanspakten konstruerats så orealistiskt kommer sannolikt QE att skjutas på framtiden. Hankandet kommer att fortsätta med viss risk för att ett antal länder verkligen "kör huvudet i väggen".