Alternativen till kapitalismen
Det pågår en diskussion i pressen om "kapitalismens kris". Frågan är vad kritikerna skulle vilja ha istället. Svaret på den frågan är naturligtvis betingat av vem som reser frågan. Det finns en rad kritiker som har olika käpphästar att visa upp.
För att få perspektiv på frågeställningen måste man komma ihåg vilka systemalternativ som finns. Det klassiska alternativet är socialistisk planhushållning. I sin mest ursprungliga form betyder denna att man inrättar en socialistisk utopi där mönsterstäder inrättas helt utan pengar och marknader. En målande beskrivning gavs redan 1516 i boken Utopia av Thomas More. Franska revolutionens Francois Babeuf (1760-97) var också inne på den linjen liksom den unge Karl Marx som föreställde sig socialismen som ett makligt herrgårdsliv, där man kunde fiska på förmiddagen, jaga på eftermiddagen och vara intellektuell kritiker efter kvällsmålet.
I det Kommunistiska manifestet 1848, som först skrevs av Friedrich Engels, som en "katekes" med 25 frågor och som Marx redigerade om i Bryssel, där var Engels och Marx inte så radikala och ville inte avskaffa pengarna. Men privategendomen och den fria konkurrensen skulle avskaffas. Hur produktionen sedan skulle organiseras nämnde man inte. Men proletärerna skulle vidta den "despotiska åtgärden" att införa fler statliga fabriker och en plan för jordbruket som skulle förstatligas. Dessutom skulle bankerna och transportväsendet förstatligas.
Den enda ursprungliga beskrivningen av socialismens ekonomi finns i en liten skrift av Engels från 1877. Där skisserar han en teori om hur storföretagens effektiva hantering av anställda och produktion skulle bli en förebild för hela samhällets ekonomi. Denna företagsekonomiska lugna ordning skulle ersätta marknadens oordning och anarki. Det var alltså främst konjunkturproblemen som motiverade utvecklingen mot en rigorös sovjetisk planhushållning men man kan också se Engels' resonemang som grunden för dagens "statskapitalism" där samhällets ekonomi mer liknar en företagskoncern.
Såvitt jag förstår är det ingen av dagens debattörer som förordar planhushållning av öststatsmodell - kanske med något undantag (Steigan). De förslag som framförts är dels "systemförändringar" av mindre långtgående karaktär, av de slag som ett antal debattartiklar i DN handlat om. Dels är det förändringar i riktning mot statskapitalism, som tagits upp av The Economist och i Sveriges Radio. Nu senast uppmärksammade "kulturradion" kulturgeografen David Harvey, professor i New York. Han har utkommit med boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser och menar att den nyliberala ekonomiska politiken "kommer ha svårt att lösa den senaste finanskrisen". I boken sägs han undersöka hur alternativen till dagens kapitalism kan se ut.
Harvey ser kravet på en 3-procentig tillväxt som själva motorn för kapitalismen. När det inte är möjligt blir det problem. Men det finns inga idéer om hur fortsättningen ska se ut. Det finns både för mycket arbetskraft och kapital. Men hans kritik är mera explicit inriktad på austerity-politiken som inte hjälper (Irland). Vi måste nu hitta ett icke-kapitalistiskt alternativ. Dagens rentiärekonomi kommer inte att leda någonstans. De rika blir ännu rikare under kriserna. Han för ett resonemang om "markrov" i Indien. Det illavarslande är att Harvey är en gammal marxist som nu fått mycket stor uppmärksamhet. På nätet finns en on-line-kurs i marxism med Harvey, framhåller SR:s reporter (Cecilia Blomberg).
I DN 7/2-12 recenseras Harveys bok tillsammans med en liknande bok av Pål Steigan, norsk kommunistledare under 60- och 70-talet. Det är Kajsa Ekis Ekman som fått en helsida i kulturdelen som avslutas med att hon vill konstatera att kapitalismen visat sig vara "ett fullständigt vettlöst plundrande". Kapitalismen kommer att lägga krokben för sig själv, enligt Steigan, när utsugningen nått gränsen. Alternativet är en "Kommunism 5.0" - en öppen och demokratisk kommunism med vidsträckt statligt ägande.
Denna marxistiska skåpmat framförd i Sveriges största morgontidning utgör naturligtvis en indikation på något nytt i samhällsdebatten. Det finns uppenbarligen en underliggande strävan att utnyttja dagens balansproblem i OECD-länderna för krav på radikala systemförändringar av oklart slag. Ekis Ekman är dock något inkonsekvent när hon refererar Harveys kritik att det "kapitalistiska produktionssättet" om och om igen hamnar i våldsamma svängningar samtidigt som han medger att detta inte var fallet under mitten av 1900-talet. Det berodde på regleringar, en stark arbetarrörelse och lagar som försvårade spekulation, enligt Harvey. Frågan borde då bli varför inte reformer i denna riktning skulle kunna hjälpa istället för att kapitalismen ska gå under.
Är Kina kommunistiskt? Det frågade Göran Sommardal i radioprogrammet Kosmo. Kina införde för drygt 20 år sedan aktiebörser och finansmarknader. Den 12e "planeringen" (5-årsplanen) vill ge mer pengar till konsumtion. Men Kinas ekonomiska utveckling har mycket gemensamt med den tidiga, råa kapitalismens kännetecken. Men vad som skulle vara kärnan i statskapitalismen, som medför att Kinas ekonomi skulle kunna betecknas som verkligt framgångsrik, tog Sommardal inte upp.
Detta har gjorts av Ian Brenner (Eurasia Group; konsulter) för något år sedan i boken The End of the Free Market. Han nämner länder som Ryssland, Saudiarabien, Egypten, Ukraina, Indien, Brasilien och Kina. I boken definierar han statskapitalism som en variant av merkantilism där en regering använder sig av marknader främst för politiska vinster. Någon ny ekonomisk modell är det inte fråga om. De uppblåsta statliga företagen lever på effektiviteten i de privata. Statskapitalismen som system är mindre effektiv eftersom exempelvis partiledningen i Kina kan ge order om att upphandlarna i näringslivet ska köpa inhemska produkter. Eller också kan partiledningen ge order om att partifunktionärerna i provinsen Hubei måste röka upp nästan 250 000 paket cigaretter av det lokala Hubei-märket i syfte att stimulera den lokala ekonomin och undvika friställningar.
Enligt min uppfattning har statskapitalismen gynnats av specifika faktorer. Dessa länder har ofta nyckelråvaror såsom sällsynta metaller eller oljetillgångar. De kan genom en strukturomvandling av näringslivet få industrin att växa - ofta med hjälp av utländskt kapital, experter, billig arbetskraft och exportmöjligheter. De länder som lyckas har kunnat kontrollera att inte självförstärkande investeringsprocesser utvecklas och i synnerhet genom att förhindra att de leder till lånefinansierad importkonsumtion. Detta har dock inte lyckats i åtskilliga länder de senaste decennierna, där länderna efter ett antal år drabbats av både finanskriser, valutakriser och ekonomisk misär (länk).
Diskussionen om statskapitalism som ett alternativ till en mera fri marknadsbaserad kapitalism innebär därför en återvändsgränd. Det är ingenting som kan införas i industriländerna. En seriös diskussion handlar om hur nuvarande marknadssystem kan reformeras. Här finns några olika förslag som framförts av debattörerna i Dagens Nyheter.
______________________________
State capitalism Wp, Ian Bremmer: The end of the Free Market:.. Wp, Economist
För att få perspektiv på frågeställningen måste man komma ihåg vilka systemalternativ som finns. Det klassiska alternativet är socialistisk planhushållning. I sin mest ursprungliga form betyder denna att man inrättar en socialistisk utopi där mönsterstäder inrättas helt utan pengar och marknader. En målande beskrivning gavs redan 1516 i boken Utopia av Thomas More. Franska revolutionens Francois Babeuf (1760-97) var också inne på den linjen liksom den unge Karl Marx som föreställde sig socialismen som ett makligt herrgårdsliv, där man kunde fiska på förmiddagen, jaga på eftermiddagen och vara intellektuell kritiker efter kvällsmålet.
I det Kommunistiska manifestet 1848, som först skrevs av Friedrich Engels, som en "katekes" med 25 frågor och som Marx redigerade om i Bryssel, där var Engels och Marx inte så radikala och ville inte avskaffa pengarna. Men privategendomen och den fria konkurrensen skulle avskaffas. Hur produktionen sedan skulle organiseras nämnde man inte. Men proletärerna skulle vidta den "despotiska åtgärden" att införa fler statliga fabriker och en plan för jordbruket som skulle förstatligas. Dessutom skulle bankerna och transportväsendet förstatligas.
Den enda ursprungliga beskrivningen av socialismens ekonomi finns i en liten skrift av Engels från 1877. Där skisserar han en teori om hur storföretagens effektiva hantering av anställda och produktion skulle bli en förebild för hela samhällets ekonomi. Denna företagsekonomiska lugna ordning skulle ersätta marknadens oordning och anarki. Det var alltså främst konjunkturproblemen som motiverade utvecklingen mot en rigorös sovjetisk planhushållning men man kan också se Engels' resonemang som grunden för dagens "statskapitalism" där samhällets ekonomi mer liknar en företagskoncern.
Såvitt jag förstår är det ingen av dagens debattörer som förordar planhushållning av öststatsmodell - kanske med något undantag (Steigan). De förslag som framförts är dels "systemförändringar" av mindre långtgående karaktär, av de slag som ett antal debattartiklar i DN handlat om. Dels är det förändringar i riktning mot statskapitalism, som tagits upp av The Economist och i Sveriges Radio. Nu senast uppmärksammade "kulturradion" kulturgeografen David Harvey, professor i New York. Han har utkommit med boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser och menar att den nyliberala ekonomiska politiken "kommer ha svårt att lösa den senaste finanskrisen". I boken sägs han undersöka hur alternativen till dagens kapitalism kan se ut.
Harvey ser kravet på en 3-procentig tillväxt som själva motorn för kapitalismen. När det inte är möjligt blir det problem. Men det finns inga idéer om hur fortsättningen ska se ut. Det finns både för mycket arbetskraft och kapital. Men hans kritik är mera explicit inriktad på austerity-politiken som inte hjälper (Irland). Vi måste nu hitta ett icke-kapitalistiskt alternativ. Dagens rentiärekonomi kommer inte att leda någonstans. De rika blir ännu rikare under kriserna. Han för ett resonemang om "markrov" i Indien. Det illavarslande är att Harvey är en gammal marxist som nu fått mycket stor uppmärksamhet. På nätet finns en on-line-kurs i marxism med Harvey, framhåller SR:s reporter (Cecilia Blomberg).
I DN 7/2-12 recenseras Harveys bok tillsammans med en liknande bok av Pål Steigan, norsk kommunistledare under 60- och 70-talet. Det är Kajsa Ekis Ekman som fått en helsida i kulturdelen som avslutas med att hon vill konstatera att kapitalismen visat sig vara "ett fullständigt vettlöst plundrande". Kapitalismen kommer att lägga krokben för sig själv, enligt Steigan, när utsugningen nått gränsen. Alternativet är en "Kommunism 5.0" - en öppen och demokratisk kommunism med vidsträckt statligt ägande.
Denna marxistiska skåpmat framförd i Sveriges största morgontidning utgör naturligtvis en indikation på något nytt i samhällsdebatten. Det finns uppenbarligen en underliggande strävan att utnyttja dagens balansproblem i OECD-länderna för krav på radikala systemförändringar av oklart slag. Ekis Ekman är dock något inkonsekvent när hon refererar Harveys kritik att det "kapitalistiska produktionssättet" om och om igen hamnar i våldsamma svängningar samtidigt som han medger att detta inte var fallet under mitten av 1900-talet. Det berodde på regleringar, en stark arbetarrörelse och lagar som försvårade spekulation, enligt Harvey. Frågan borde då bli varför inte reformer i denna riktning skulle kunna hjälpa istället för att kapitalismen ska gå under.
Är Kina kommunistiskt? Det frågade Göran Sommardal i radioprogrammet Kosmo. Kina införde för drygt 20 år sedan aktiebörser och finansmarknader. Den 12e "planeringen" (5-årsplanen) vill ge mer pengar till konsumtion. Men Kinas ekonomiska utveckling har mycket gemensamt med den tidiga, råa kapitalismens kännetecken. Men vad som skulle vara kärnan i statskapitalismen, som medför att Kinas ekonomi skulle kunna betecknas som verkligt framgångsrik, tog Sommardal inte upp.
Detta har gjorts av Ian Brenner (Eurasia Group; konsulter) för något år sedan i boken The End of the Free Market. Han nämner länder som Ryssland, Saudiarabien, Egypten, Ukraina, Indien, Brasilien och Kina. I boken definierar han statskapitalism som en variant av merkantilism där en regering använder sig av marknader främst för politiska vinster. Någon ny ekonomisk modell är det inte fråga om. De uppblåsta statliga företagen lever på effektiviteten i de privata. Statskapitalismen som system är mindre effektiv eftersom exempelvis partiledningen i Kina kan ge order om att upphandlarna i näringslivet ska köpa inhemska produkter. Eller också kan partiledningen ge order om att partifunktionärerna i provinsen Hubei måste röka upp nästan 250 000 paket cigaretter av det lokala Hubei-märket i syfte att stimulera den lokala ekonomin och undvika friställningar.
Enligt min uppfattning har statskapitalismen gynnats av specifika faktorer. Dessa länder har ofta nyckelråvaror såsom sällsynta metaller eller oljetillgångar. De kan genom en strukturomvandling av näringslivet få industrin att växa - ofta med hjälp av utländskt kapital, experter, billig arbetskraft och exportmöjligheter. De länder som lyckas har kunnat kontrollera att inte självförstärkande investeringsprocesser utvecklas och i synnerhet genom att förhindra att de leder till lånefinansierad importkonsumtion. Detta har dock inte lyckats i åtskilliga länder de senaste decennierna, där länderna efter ett antal år drabbats av både finanskriser, valutakriser och ekonomisk misär (länk).
Diskussionen om statskapitalism som ett alternativ till en mera fri marknadsbaserad kapitalism innebär därför en återvändsgränd. Det är ingenting som kan införas i industriländerna. En seriös diskussion handlar om hur nuvarande marknadssystem kan reformeras. Här finns några olika förslag som framförts av debattörerna i Dagens Nyheter.
______________________________
State capitalism Wp, Ian Bremmer: The end of the Free Market:.. Wp, Economist
Labels: kapitalism
posted by Danne Nordling at 19:52
0 Comments:
Post a Comment
<< Home